Alla inlägg under augusti 2010

Av Marianne Jordhén - 28 augusti 2010 11:50

  

Karin Olsson på Guernica hade kanske tränat mental träning innan deltagandet i FEI Grand Prix på SM i Dressyr vid Eriksberg 2009? (Foto: Marianne J)


Inom alla andra sporter än hästsporterna, brukar man prata om vikten av mental träning för att prestera optimalt. Nu har dock holländska Inga A Wolframm forskat på om dressyrryttares prestationer på tävlingsbanan kan förbättras av mental träning, och så verkar vara fallet.


"I tidigare studier har man undersökt kopplingen mellan hur förberedd man är mentalt, fysiskt respektive tekniskt med de resultat man presterar, bland idrottare på yppersta elitnivå. Den mentala biten var den enda som hade en signifikant koppling till olympisk ranking. Det talar för att man kan öka sin prestation ordentligt med rätt mentala förberedelser."

 

Så skriver man i Hippsons artikel "Mental träning ökar dressyrprocenten" publicerad 2010-08-21.


Genom att följa dressyrryttares prestationer före, under och efter en sex veckors kurs i mental träning, kunde man finna att resultaten förbättrades. Det står inte redovisat vilka övriga faktorer som kan ha påverkat ryttarna till detta. I forskningssammanhang brukar man prata om att försökspersoner bara av att de får viss uppmärksamhet kan påverkas i positiv riktning.


"De fick lära sig flera olika mentala tekniker, för att själva kunna välja den som passade dem bäst. Det har visat sig mer effektivt än att bara lära ut en teknik. De metoder som lärdes ut var mentala målbilder, positiv själv-peppning, att sätta upp mål, avspänning, koncentration." skriver man i artikeln på Hippson.

 

"Det som skiljer elitryttare från andra ryttare när det gäller den mentala biten är ofta inställningen. Medan elitryttaren tänker "jag gör det", tänker hobbyryttaren "jag försöker"." (Hippson)


Har inte detta också då att göra med hur bra självförtroende och självkänsla man har som ryttare? Det torde vara naturligt att en ryttare med bra självförtroende oftare tänker "jag gör det" än "jag försöker"?


 

Låna litteratur från andra sporter!


Vad gäller mental träning, tror jag att vi kan låna litteratur från andra sporter för att sedan implementera metoder även i vår hästsport. Niina Svartberg har t ex skrivit en strålande bok vid namn "Lyckas på tävling, Tävlingspsykologi och mental träning för hundsportare. Niina har själv tävlat och tränat framgångsrikt med egna hundar i lydnad och bruks sedan tidigt 90-tal. Hon är utbildad instruktör och lärare inom Svenska brukshundsklubben men är också utbildad vid Örebro Universitet med fokus på mental träning.


I Niinas bok får vi bra tips på hur man kan hantera sin nervositet, träna sin koncentration, göra målsättningar och hur det fungerar med målbilder.


Detta med målbilder måste jag skriva lite mer om: Det finns de som menar, att om vi för vårt inre kan se en bild hur vi vill att ett moment ska utföras, kan vår hund uppfatta det och därmed göra rätt. Om detta stämmer, vad är det då som förhindrar att även en häst kan uppfatta en sådan bild?


 

Fallgropar i studien


Tyvärr finns det för många fallgropar i den studie som gjorts i Holland, därför blir inte resultatet säkerställt. Det är för få deltagare, man skulle ha behövt ta hänsyn till alla faktorer som har kunnat påverka resultatet; har deltagarna t ex ändrat sitt träningsbeteende, tränat oftare eller mer intensivt eller.....? Det vi dock allmänt vet är att mental träning har hjälpt många elitidrottare att prestera än bättre än vad vi på läktaren kunnat tro. Således kan det inte skada att försöka denna väg, om man vill vara på tävlingsbanorna.



ANNONS
Av Marianne Jordhén - 26 augusti 2010 17:58

En ponny och en hund i finska Nurmijärvi blev på onsdagen medsugna av en tromb. Hunden landade några hundratal meter från platsen där den varit uppbunden. Hunden är ännu i chock medan ponnyn som förflyttades ca 10 meter verkar må bra men dock med lindriga skador på benen. Tromben drog också med sig ladugårdar, telefonstolpar, trädgårdsmöbler och träd ungefär 2 km.


Stackars djur!


(Källa: http://www.atl.nu/Article.jsp?article=61801&a=Tromb lyfte häst och hund)


ANNONS
Av Marianne Jordhén - 25 augusti 2010 14:25

Jag har senaste dygnet fått en del kommentarer och intressanta gästboksinlägg med anledning av min tveksamhet till att använda Duallygrimman som Monty Roberts förespråkar. Jag kommer därför att i detta inlägg vara lite mer ifrågasättande utan att för den delen mena att jag har rätt i det jag säger - utan för att därigenom väcka diskussion.


För er som ännu inte vet vad en Dually-grimma är, kan ni finna bilder på dem på http://store.nexternal.com/monty/dually-halter-small---red-p3.aspx


Jag själv skrev i en tidigare kommentar på min blogg:


"Den där Roberts-grimman påminner mig lite om de i Sverige förbjudna stackelhalsbanden till hund och som ändå både Josefssons och Ellos hade till försäljning för drygt ett år sedan tillsammans med en video för hundträning. Vi var många hundägare som protesterade och de tog till slut bort varorna från sortimentet.


Jag funderar också om Monty Roberts grimma verkligen är enligt lag tillåten i Sverige. I Djurskyddslagen står det ju skrivet i 5 §:

"Djur får inte överansträngas. Inte heller får de agas eller drivas på med redskap som lätt kan såra eller på annat sätt skada djuret."

I 17 § står det:

"Djur får inte tränas för eller användas vid tävling på sådant sätt att de utsätts för lidande."

 

Ryttarcoachen Camilla Prager  (http://www.graneborg.se/index.html)  skrev ett ganska aggressivt svarsinlägg:

 

"Tyvärr verkar det vara en del okunnighet kring Monty Robert´s grimma som för övrigt är helt laglig i Sverige!" 

(Min inflikade kommentar: Okunnighet? Du är av en annan åsikt men det innebär inte att alla andra är okunniga. Ja, grimman är laglig såvida den används korrekt. Men om den används fel och skadar någon häst, kan den och dess metod komma att räknas som olaglig enligt svensk lagstiftning. Det är därför av yttersta vikt att de som brukar den (och om den ska brukas) förstår hur den ska användas.

 

Camilla forsatte:

"Korrekt tillpassad fungerar den som en hackemore med trycket över nosryggen och som ni troligen vet ska ett hackamore likaväl som denna grimma inte sitta för långt ned eftersom nosbenet är känsligt men jag vet hästar som har fått det brutet med både vanliga grimmor och även frakturer och sprickor av träns. Är grimman för löst fungerar den som vilken grimma som helst!

 

Mina frågor till Camilla:  1) Är repen nedanför nosremmen lösa, om hästen exempelvis rycker till åt någotdera håll? 2) Du får gärna redovisa hur många hästar som skadats med vanliga grimmor och träns samt berätta om hur många sådana fall du själv har bevittnat. 3) Skulle också vara intressant att få veta statistik på hur många hästar som skadats av att duallygrimman har använts.


Jag är äldre än du - och har aldrig någonsin träffat på en häst som skadats vid normal markhantering iförd vanlig grimma eller iförd träns. Eftersom hästen är starkare än människan, brukar det snarare vara människan som blir skadad i sina händer och armar och därmed ofta släpper taget om repet.


Duallygrimman förhindrar hästen från att rycka sig loss, vilket naturligtvis minskar risken för skada på - människan. Men vi ser fortfarande inte med blotta ögat hur repen vid ett ryck skadar runt hästens nosparti såvida inte hästens sköra nosben knäcks så att det tydligt blir synligt.   

Camilla Prager skrev: "Har ni överhuvudtaget sett någon som kan arbeta med en duallygrimma? Eller ni sliter och rycker hellre era hästar med långa kedjegrimskaft? "

 

Mitt svar:

Jag och Mia har diskuterar att vi är emot våld mot häst såväl som de ganska brutala metoder som vi ser används - liksom att vi båda anser att vi människor ibland tar till hårdare metoder än vad vi egentligen behöver - bara för att vi inte ger hästen och oss själva tid att lösa problemen utan våld. Dra därför inga förhastade slutsatser om vilka metoder vi andra använder oss av.


Camilla skrev vidare:

"Vet ni överhuvudtaget att det finns över 30 000 nervtrådar i nacken hos hästen, mellan första och andra halskotan och som går vidare hela vägen till bakbenen? På nosbenet finns skelett och ett fåtal nerver endast, vilket är betydligt mer humant! Jag har varit med om allt för många gånger folk som rycker, sliter och drar i sina hästar där hästarna trillar ihop och sätter sig på baken, stegrar, slänger upp huvudet och slår sig blodiga allt enbart för att komma undan trycket i nacken. Har själv tyvärr gjort det för många år sedan och tack men det vill jag aldrig vara med om igen, mina hästar förtjänas att bli behandlade med respekt!
Ni borde alla delta på en av Monty Roberts elevers clinic´s och se hur de jobbar så att ni kan bilda er en uppfattning och ställa frågor som ni undrar istället för att kasta skit på saker som ni inte är insatta i utan som är helt tagna ur sina sammanhang!"

 

Min kommentar: Sett från mitt perspektiv, är det mer respektfullt att inte snara hästens känsliga nosparti. En snarad nos kan vara både en dominanshandling såväl som en fara för att skada hästen allvarligt. Hästen får därigenom ingen flyktmöjlighet.

Camilla; genom att uttrycka dig på detta aggressiva sätt, kommer du inte att vinna varken respekt eller kunder som ryttarcoach. Folk som läser sådana här formuleringar från dig, kommer snarare att tänka, att den där tjejen kommer vi aldrig att vända oss till, för behandlar hon människor så, hur behandlar hon då hästarna  hon hanterar (...när ingen ser...) när hon tappar sitt humör? Din attityd kommer inte att gagna dig.

Camilla skrev vidare:

 

Mia du skrev; "Hur ska man någonsin finna känslan, om man ska bli undervisad , med snabba 30 minuters lösningar , på hästar som har extra behov av hjälp? tror folk på allvar att det är så enkelt? Kan man som instruktör, verkligen känna att man hjälper hästar med problem , genom att hålla clinics , med demohästar, där allt har en tidsbegränsning?"

Har du varit på en clinic för någon av Monty Roberts elever och sett själv? Menar du på allvar att man inte skulle kunna hitta en känsla på 30 minuter? För det första står de inte med ett tidtagarur och en häst in, nästa ut, utan det är hästarna som avgör hur lång tid som behövs! För det andra så är det ingen som säger att alla problem löses på denna korta stund utan man får hjälp att ta sig förbi och kunna FORTSÄTTA arbeta med en lösning, precis som för en vanlig ridinstruktör och tränare."

 

Min kommentar: Detta är taget ur sitt sammanhang. Mia har kommenterat Parellis film där han snarar en hästs ben, då han inte längre lyckas närma sig hästens huvud. Det är således inte kopplat till varken Monty Roberts eller Duallygrimman direkt. Jag anser också att det egentligen är vansinnigt att anordna clinics för att hantera hästar som lider av någon typ av problem eller rädsla. Hanteringen borde ske i lugn och ro i hemvan miljö - med en successiv ökning av stimuli runtomkring.

 

Jag ber dig Camilla att i fortsättningen inte använda denna otrevliga ton då du skriver inlägg på min blogg. Jag hyser stor respekt för Mia och de tankar hon har kring hästhantering. Skriv vad du vill på din egen blogg, men detta är min blogg och jag ber dig respektera mina önskemål.


Om vi tittar på en schematisk bild över hur hästens nervbanor och kranium ser ut, kan vi se följande:


  

(Bild lånad från http://www.equisearch.com/resources/expert/facial_nerve_injury_112108/)


  

(Bild lånad från http://www.lincoln.ac.uk/dbs/research/headshaking/causes.htm)

 

Vartän remmarna som löper runt nosen på dually-grimman än hamnar, kommer de att trycka på nerver. Men än värre är det, om dually-grimman används över det känsliga partiet där det lilla nosbenet går ut.  Vi får inte glömma, att hur lätthänt en hästhanterare än är, finns det en annan individ i slutet av repet - hästen. Och hästens reaktioner kan vi inte alltid förutspå till fullo, de är flyktdjur som reagerar olika mycket på olika stimuli, beroende på vilka erfarenheter de har med sig i sitt bagage. Vad händer, om de gör ett hastigt ryck bakåt eller åt sidan, då de har duallygrimman på sig? Repen på dually-grimma löper runt hela nosen, vilket innebär att de inte bara trycker uppe på nosryggen utan runtom hela nosen, om hästen (eller hästhanteraren) rycker till. Och som vi kan se på bilderna, finns det nervbanor på fler håll än uppe på övre halvan av nosryggen.

 

Ann Lindberg, som är Sveriges enda certifierad Monty Roberts-instruktör har i min gästbok skrivit följande:


"Jag skriver en del artiklar och på senaste tid har jag också sett en del mycket störande videoklipp i andan "NH". Jag skulle vilja hjälpa till att förstå timing, eftergift och traumafri träning när du refererar till "Monty grimman", allt är relativt, pisken, kandaret, kedjan över eller under nosryggen... Händerna som håller i grimskaftet och egot kan spela många spratt...och göra illa. När vi har barnkurser skolar vi in hästarna i Duallygrimman, så att barnen kan gå, stå, leda och även rida i Duallygrimman. Alla som ridit i en ledande sidepull vet hur härlig känsla det är att aldrig behöva oroa sig för att ge hästen smärta när man umgås och tränar med dem. Men det svåra är nog som du själv säger, - Det är händerna som håller i verktygen som gör skillnaden. Tyvärr ser vi till och med hästägare longera med Duallygrimman idag och det är ju inte meningen. Grimman får aldrig göra illa, den får inte sitta för långt ned utan väl uppe på nosryggen där det inte finns nerver eller muskler. Hästen får aldrig bindas upp i grimman och det är på eftergiften hästen lär sig. Lika väl som när man tar ett ledande tygeltag ska timing och eftergift alltid vara perfekt.Jag ska inom de närmsta dagarna lägga upp ett klipp på hemsidan med pedagogisk (hoppas jag) förklarning på händernas inverkan i träning och hoppas kunna ge alla en "bra bild". Montys och mina elever har alla olika erfarenhet av våld, krav och tvång av hästar och hoppas kunna förmedla traumafri träning genom Equus, istället för att titulera det NH, det är alldeles för difust! Med förhoppning att du fortsätter din fina blogg! Ann"

 

Min kommentar: Tack Ann för ett fint och intressant inlägg! Jag ser fram emot att läsa ditt klipp på hemsidan och är beredd att reflektera över det du där kommer att beskriva. Min oro är att duallygrimman kan komma att brukas av de som inte förstår vilken skada den kan orsaka, om den används fel. Tack för att du tycker om min blogg och välkommen tillbaka! Jag lägger också till din hemsideadress i min länksamling.

 

Eva-Lisa har skrivit så här:

 

"Däremot undrar jag över inlägget om Montys s.k Dually-grimma. Jag tänker såhär. Många saker vi använder på våra hästar har potential att göra illa dem om man använder dem fel inställda eller med hård hand, t ex alla former av bett. Botemedlet är kanske inte att förbjuda bett, och de är inte heller förbjudna enligt gällande lagstiftning. Botemedlet är att lära sig hur utrustning används och att kontrollera sitt eget humör... och fundera över sin inställning till de hästar man har i sina händer. Jag kom själv i kontakt med Dually-grimman för första gången för drygt tre år sedan och har sedan dess använt den varje dag på alla mina vuxna hästar. Men, först lärde jag mig tanken med grimman, nämligen den att hästen kan ges tillfälle att förstå, genom att trycket lättar när hästen själv väljer att göra vad jag tänkt, exempelvis att gå framåt. Samma princip som när man lär hästen att gå undan för skänkeln. Lika lätt som jag kan välja att kontrollera mina egna rörelser och ge en lätt inverkan med skänkeln, lika lätt är det att leka med trycket i Dually-grimman. Det har varit, och är, en fullständig fröjd att uppleva ögonblicket när ljuset går upp för hästen och nyfikenheten i dem vaknar; en människa som pratar med mig, men småååååå bokstäver... :) Att använda Dually-grimman är kanske lite av en konst, men så är väl även ridningen i sin bästa form? När jag någon gång visar någon hur man arbetar med Duallyn för att få god kontakt med sin häst brukar jag allra först dela med mig av det som var min egen insikt: din intention (t ex "följ med mig") måste vara starkare än din signal med grimman. Hästar läser energi, de följer energi (eller går ifrån den). Så om du provar att säga "kom" eller "gå" med ditt kroppspråk så tydligt du kan samtidigt som du ger en lätt signal med grimman kommer du att finna att din häst är lätt som en fjäder med dig. Slutligen, när jag jämför Dually-grimman med andra grimmor på marknaden tänker jag såhär. Hästen har tjocka nervpaket från hjärnan ut i kroppen som befinner sig i ett sårbart läge bakom öronen. Vanliga grimmor - tunna rep eller bredare - utövar trycket precis där. Det kan leda till skador på nerverna vid ett ryck eller hårt drag. Hästar är ju mot-trycksdjur, de går in i tryck reflexmässigt, en reflex som måste skolas om för ridning. En vanlig grimma, om något skrämmande händer och ledaren nyper tag i grimskaftet, utöver att hårt tryck över nervpaketet, som hästen själv går djupare i. Mina hästar, som lärt sig att gå ifrån trycket över näsbenet i Duallyn, får alltså ett tryck över en yta med mest ben, som de snabbt väljer att gå ur. Mina hästar, om de blir riktigt skrämda, rycker max iväg ett par meter, känner trycket och kommer sedan travande tillbaks och ställer sig bredvid mig. För mig känns det tryggt... Men läs noga, de har lärt sig tillsammans med mig, det finns ju ingen automatik. Jag har använt Dually-grimma säkert vid, snabbt överslag..., oj då, 6 000 tillfällen (flera hästar varje dag flera år) både i daglig användning och utbildning, och jag har aldrig varit med om ens ett skavsår."


För att få en bild av hur hästens nervbanor går uppe vid nacken, lånar jag in ytterligare en bild:


  

 Bild lånad från: http://en.wikibooks.org/wiki/Anatomy_and_Physiology_of_Animals/Nervous_System)


Vi kan här också se, att det går åtskilliga förgrenade nerver ut i kraniala området, medan nerverna som passerar närmast nacken - är samlade vid ryggmärgen inbäddad av starka halsmuskler. Motsvarande stödjande och skyddande muskler finns inte runt nospartiet på hästen.


Ett problem är att alla som hanterar hästar inte har så bra tålamod. När människors tålamodet brister, kan hästar komma till skada fysiskt - eller psykiskt. Men också om okunniga använder hjälpmedel på ett för hästen farligt eller smärtsamt sätt.


Med det inte sagt att ett tryck och ryck kan skada i nacken. Men de flesta som sett en protesterande och backande häst, vet att den fortsätter bakåt trots trycket över nacken.  Det är flyktinstinkten som styr hästen bakåt och ofta inte smärtan från nackremmen på grimman, annars hade hästen istället rört sig framåt mot den som håller i grimskaftet. Hästar flyttar normalt sett instinktivt bort från tryck får vi ju lära oss!


Det jag funderar över, är om många av de hjälpmedel som tagits fram på senare år, är framtagna för hästhanterarnas skull snarare än hästarnas. Lite som Mia varit inne på, att vi hela tiden letar efter en "hot-fix" när vi egentligen borde låta allt ta tid. Lite som Epiktetos skrev redan ca 400 år f.kr:


"Ingenting blir färdigt över en dag, inte ens vindruan eller fikonet. Om du säger till mig nu: "Jag vill ha ett fikon", svarar jag: "Det tar tid. Låt trädet gå i blom först och bilda frukt och låt slutligen frukten mogna."


Det är så vi borde förhålla oss till hästar, men det är inte alltid vi gör det.

Låta allt ta tid, låta hästen få chansen att förstå vad vi vill. Hitta sätt att kommunicera på utan onödigt våld. Så ringar på vattnet.

Bygga ett ömsesidigt förtroende.


Av Marianne Jordhén - 24 augusti 2010 19:34

  

Salstas Splendid i Engelsk Ridklass på Östergötlands Ponnysällskaps utställning i juli 2010: Är ryttaren för stor för sin ponny? Skänkelläget blir fel - men ryttaren är nog fortfarande tillräckligt lätt för att bäras av denna lilla men starka welsh mountainhingst, som tillsammans visade på fin uppvisning och att ponnyn ändå kunde ta ut steget. (Foto: Marianne J)


Det pågår just nu en diskussion på olika bloggar om ryttarens storlek till vald häst. Det ursprungliga blogginlägget skrevs av Klara på http://klaraskrabater.blogg.se/2010/august/klara-funderar-varfor-vagrar-folk-att-inse.html#comment där hon frågade följande:


"Satt och kollade runt på facebook och i lite bloggar förut, och jag har kommit fram till att det finns väldigt många stora ryttare som vägrar sluta rida ponny. Merparten av dessa rider inte sina hästar i form, utan all extra vikt läggs på frambenen och ponnyn kommer antagligen att sluta med problem i benen och ryggen. Hur kan det vara så himla svårt att inse att man blivit för stor?"


Jag gjorde ett svarsinlägg där jag skrev:


"Jag har skrivit ett blogginlägg vinklat precis från motsatta håll; Jag tycker att det är synd att tävlingsreglementet ofta "tvingar" korta tjejer till att rida på stor häst, bara för att de passerat 18-årsgränsen. Tävlingsreglementet borde rimligen istället sätta krav på att man ska välja hästens storlek utifrån sin viktgrupp och ryttarens benlängd.


Jag är vuxen (+40) men jag är bara 159 cm lång. För några veckor sedan red jag en liten häst på 152 cm i mankhöjd, och jag var egentligen för liten för honom sett till hur långa ben jag har. Med tanke på min längd skulle jag själv egentligen passa bäst på D-ponny alternativt medelgrov häst runt 150 cm i mankhöjd. Jag passar definitivt inte på hästar som är +160 cm i mankhöjd. Dessutom tycker jag om ponnymentaliteten mer än den mentalitet som ofta stora hästar har.


Många D-ponnys klarar av att bära mer än vad vi tror, om de bara är tränade för att göra det regelbundet. Det finns också viktbärande C-ponnys, för att inte tala om starka islandshästar som ofta är runt 135 cm i mh.


Jag respekterar era åsikter, men håller inte med er."

Klara svarade med följande på min blogg:

 

"SV: Till att börja med; tack för kommentaren, alltid skoj med kommentarer som skapar en intressant diskussion!

Men jag tror att du missförstod mig en aning, jag tycker absolut inte att man ska behöva tvingas upp på storhäst när man blir 18, om man är liten i växten. Det jag ville kritisera i mitt inlägg är främst överviktiga, men också långa personer, som vägrar sluta rida sina ponnyer trots att de är märkbart för stora för dem. Håller med dig till punkt och pricka i att det är dumt att bli upptvingad på storhäst som sagt, jag fick ju vackert ta det i och med att jag blir 18 nu, men jag har valt en liten häst (150), och kommer därmed över ponnygränsen, men man får ju räkna med att vara utslagen på en gång. På en så liten häst har man ingen chans mot stora halvblod på en hopptävling till exempel, så man får ju räkna med att bara tävla för skojs skull. Det är faktiskt dumt. Jag håller med dig om att reglerna borde ändras till att ekipaget ska se lagom ut, och kanske man skulle införa en junior/seniorindelning istället. Det är ju dock en ganska svår fråga, för vem ska säga till de som är för tunga för sina ponnyer? Det tål att kluras på!

 

Jag svarade:

"Jamen då är vi på samma våglängd: vikten och längden borde vara mer avgörande än åldern.


Egentligen borde det vara rimligt att i tävlingsreglementet dela in även stora hästar i två eller tre grupper; 148,1-158 cm, 158,1-168 cm och +168,1? För egentligen är det orimligt att de med en 150 cm häst ska tävla mot en som är 175 i hoppning. Det blir ju bara att tävla mot sig själv. Dessutom skulle ju inte de som passerar 18-årsgränsen men som ändå är korta och små behöva välja de största halvbloden för att kunna hävda sig tävlingsmässigt. Man skulle kunna välja häst med hjärtat istället för med hjärnan.


En bieffekt skulle kunna vara att priserna på små hästar förmodligen skulle öka då efterfrågan på dem också skulle stiga - medan priserna för de största halvbloden skulle kanske minska.

Emily (http://memily.blogg.se/) skrev inlägg på Klaraskrabater:


"Håller med dig, bra inlägg :) Passar man hästen så ska man få rida och tävla den tycker jag. Man ska inte behöva sitta på en för stor häst eller en för liten för att tävlingsreglerna säger så. Jag har två hästar, en är 170 och en är 151 och jag själv är 173 lång. Egentligen kanske jag är för lång på min lilla häst men han är grov och vi passar perfekt ihop, jag älskar honom men jag trivs även jättebra på större hästar. Medans min syster är bara 157 lång och snart 18 år, hon kommer nog inte växa så mycket mer och hon har en grov c-ponny på 138 som hon nästan ser liten ut på! Hon skulle inte fungera så bra ihop med en storhäst på 165 direkt :P Så detta med storlekar är ganska inluddat egentligen :/ Plus att längden på överlivet stör ju hästen mer än hur långa ryttarens ben och det är så många som tror de är för stora bara för att fötterna är nån cm nedanför hästens mage, det tycker jag med är fel. Överlivet bestämmer det tycker jag!"

  

Rackemarie skrev följande inlägg på min blogg:

  

"Vi tillhör dom som valde att köpa en liten häst, strax över 150 cm, men det är svårt även i dressyr att hävda sig bland de stora. Vi älskar vår Racke men stora tjejen har nu köpt stor häst som väl blir strax under 170 cm som färdigväxt. Yngsta dottern är bara 150 cm själv så för henne är ponnystorlek det ultimata, men hur då göra om man vill tävla? Orättvist! Vore sketabra med kjategoriindelning för hästar också, åtminsone på lokal nivå."


Catago (http://catago.blogg.se/2010/august/hastkategorier.html)   har inspirerats av inläggen på Klaras blogg och har skrivit följande i sin blogg:


"Som ni vet så är ponnyer uppdelade i 4 kategorier där varje kategori tävlar mot varandra, medan alla hästar, oavsett om de är 149 cm eller 185 cm tävlar mot varandra. Vissa anser att man även bör dela upp de stora hästarna i olika kategorier medan andra tycker att man inte bör göra detta. Jag tänkte skriva lite om min egen åsikt i det hela.

  

Personligen tycker jag inte att man bör införa olika kategorier även bland hästarna. Jag tror att allt skulle bli väldigt mycket mer komplicerat då, och man får helt enkelt ta de olika konsekvenserna beroende på om man har en väldigt stor/liten häst.

Jag har ju både en stor och en liten häst, men det går minsann bra att tävla båda två, trots att de har ganska olika galopper. Med Boppen som är 1,80 hög får man tex tänka på att korta upp galoppen innan kombinationerna, medan Tage som är strax över 1,60 behöver ha en friskare galopp innan. I dressyren kanske inte skillnaden stor/liten häst är lika uppenbar, förutom att stora hästar kan se lite maffigare ut mot små hästar, men det är ju egentligen ingenting som borde påverka domarens bedömning."

 

På Bukefalos undrar samtidigt en 22-årig tjej som kommit in på en djurlinje, om hon som väger 42 kg verkligen kan rida den minishettis som ridläraren föreslagit henne till lektionsridningen. (http://www.bukefalos.se/f/showthread.php?p=13776634). Läraren har satt 45 kg som gräns för denna minishettis medan en annan skribent i tråden menar att hon aldrig skulle sätta upp någon över 35 kg på sin egen minishettis.

 

Vad tycker ni andra?

Av Marianne Jordhén - 21 augusti 2010 23:27

Denna metod får mig att fundera.....; När en konstnär på beställning om några veckor avtecknar våra husdjur från, målar de idag på fri hand eller med hjälp av datorprogram? Vi kan faktiskt inte vara säkra. Det vi kan konstatera är att alltfler blir väldigt duktiga på att måla djurporträtt.


Visst blir detta läckert men för mig känns det inte riktigt äkta. Vad känner du spontant?



Av Marianne Jordhén - 21 augusti 2010 22:13

Eamon Hickey anses idag vara en av Sveriges bästa unghästutbildare. Han kom till Sverige för ca 16 år sedan för att jobba som tillridare och tämjare av importerade irländska ponnier hos Elisabet Hultberg. Så småningom kunde han starta upp egen verksamhet här i Sverige. Idag håller han mest på med hopplektioner, unghästar och egen avel.  SVT har filmat Eamon Hickey då han lägger grunderna för inridning av en treårshäst:



Är det något specifikt som ni tycker är bra respektive dåligt med hans metod?







Av Marianne Jordhén - 21 augusti 2010 20:52

Jag hittade denna film, där pojken Ross rider sin olydiga ponny Ed. Den ponnyn måste ha givit pojken bra sitsträning:


 


Några av avåkningarna hade nog dock kunna undvikas om Ross inte hade använt ridspöt, tror jag. Men ändå måste jag rikta en eloge till Ross då han måste ha varit riktigt tapper för att hoppa upp i sadeln om och om igen.


Filmen är från början ett ihopklipp för att ägarna skulle kunna visa en tränare vilka problem som Ross hade med sin ponny.


Pojken Ross påminner mig om min egen son.


Av Marianne Jordhén - 21 augusti 2010 13:11

Jag vet inte vad Linda Parelli vill uppnå med denna hemska behandling av hästen ifråga. På slutet ser det ut som om hon försöker få honom att vara uppmärksam på henne, men detta är inte acceptabelt!



Nu är det faktiskt dags att sätta ner foten och säga stopp för dessa hemska människor! Bojkotta clinics, köp inte deras litteratur eller annat och markera på det sättet att de handlar fel! På vägen mot sin "grandiosa popularitet" har de missat att lyssna in hästarna. De har glömt vad ödmjukhet är - eller också har de aldrig känt något sådant för en häst. Kanske att hela deras marknadsföring bara egentligen är en enda stor bluff? De kanske egentligen inte kan så mycket häst, utan har bara lurat oss att tro det?


Våga ifrågasätt!  Parellis "läror" är på inget sätt det bästa - och uppenbarligen fungerar inte deras metoder eftersom de måste göra övergrepp på hästarna. För egentligen är inte detta något annat än just övergrepp, som kan sätta långtgående djupa mentala spår i hästarna ifråga. Det är ett under om just hästen på denna film någonsin vågar lita på en människa igen.


Vi behöver inte vända oss till andra sidan av Atlanten för att hitta vettiga och ändå framgångsrika hästhanterare. Det finns andra än Parelli. Titta på de filmer jag lagt in i min blogg om Hempfling och Honza Bláha, men fortsätt var kritisk och ifrågasättande även för vad de uppvisar. De flesta har något skelett i garderoben, är jag rädd.


Det finns svenskar som åkt på kurs i USA för att bli "legitimerade" Parelli-instruktörer.  Ju fler filmer som läcker ut om hur paret Parelli hanterar hästar, ju sämre kommer businesserna att gå för Parelli-instruktörerna. Att marknadsföra sig som Parelli-instruktör kommer att ge en negativ effekt och horsmanship som i sin naturligaste form kan vara bra, får ett dåligt rykte överlag. Det gäller att då försöka förstå skillnaden på horsemanship och Horsemanship.


Sök i ditt inre om vad du tycker är rätt och fel i mötet med din egen häst och andras. Ofta letar vi efter svaren utanför oss själva, när de egentligen finns inom oss. Och våga stanna upp i mötet med din häst; läs av din hästs signaler. Genom att "lyssna" och bemöta det som sägs, byggs ömsesidigt förtroende. Ge din häst den kärlek den förtjänar och utsätt den inte för människor av dignitet Parelli!







Translate

Presentation

Min livsdröm och långa vandring till häst ~ och de hästar och hästfolk jag därigenom möter.

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Welsh cob

Körning

Horsemanship

Hästutbildare

Hoppning

Dressyr

Akademisk Ridkonst/Barockridning

Western

Brukskörning/bruksridning

Premiering

Islandshästar

Hästäventyr

Handla

Hästförbund & Föreningar

Hästdatabaser

Informationssajter

Rasföreningar

Hästjobb

Hästvård

Övrigt hästrelaterat

Hästbloggar

Övriga bloggar

Nyheter

Gästbok

Bloggportaler

Pinga Frisim http://nyligen.se/pinga.php?url=http%3A%2F%2Fwelshcob.bloggplatsen.se bloggping Blogg listad på Bloggtoppen.se SvenskaSajter.com - Den ständigt växande länkkatalogen 1000länkar.com - gratis länkkatalog http://ping.bloggplus.se/ Bloggparaden http://www.webbsajter.se/from.php?85147 bloggar Sajttoppen bloggar Blogg Topplista bloggar
eXTReMe Tracker

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6
7
8
9
10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21
22
23
24 25 26
27
28 29
30
31
<<< Augusti 2010 >>>

Fråga mig

4 besvarade frågor

Bloggvärde

Besöksstatistik

Analytics

Twingly

http://rpc.twingly.com/

Blogglista

Blogglista.se Klicka på denna knapp om du tycker att min sajt är läsvärd.

Följ bloggen

Följ Welsh Cob med Blogkeen
Följ Welsh Cob med Bloglovin'

Övrigt

googleac358311984d9a27.html

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se