Inlägg publicerade under kategorin Ridning

Av Marianne Jordhén - 15 november 2014 08:30

Idag kommer jag säkert att stöta mig med en del svenska uppfödare, men frågan bör ändå väckas och diskuteras. Jag har i sju års tid varit inställd på att köpa en welsh cob uppfödd i Sverige. Jag har hört argument om att hästarna i England och Wales är dåligt hanterade och att de därför inte håller måttet. Jag har hört att de tar hutlöst betalt för sina hästar. Jag har hört att man bör gynna de svenska uppfödarna etc etc.


Jag har också hört, att importen av utländska hästar har ökat drastiskt i Sverige och att det utgör ett hot mot de inhemska uppfödarna. Men istället för att börja fundera över varför denna import ökar stadigt, fortsätter de svenska uppfödarna i samma banor, verkar det som.


Jag har följt framför allt welsh cob-aveln i Sverige under de senaste 7 åren. Det är sällan man ser en till salu-annons om en inriden, inkörd och väl igångsatt welsh cob. De få annonser som ibland skymtar fram, utgörs av welsh cobbar som ofta säljs för 120.000 SEK eller betydligt mer. Det som erbjuds är föl från 6 månaders ålder och oftast upp till 2-3-åringar. Många av dessa är ganska ohanterade. Ändå begär vissa uppfödare hutlöst betalt, jämfört med de utländska welsh cobbarna som är till salu. En del uppfödare hävdar, att de måste ta så högt betalt för sina hästar, för det kostar att föda upp hästar ifråga. Ja, det förstår jag. Men vad är det som gör att det är så otroligt mycket dyrare att föda upp häst i Sverige än i andra länder? Vad är det som gör, att inga inridna, inkörda, välhanterade hästar säljs till rimligt pris i Sverige eller inte ens finns till salu här?


Efter att jag för en tid sedan ganska oväntat blev utkastad från ett welshforum på Facebook, har jag kommit i kontakt med welshägare, som selektivt verkar ha uteslutits ur samma grupp. En anledning verkar vara att de importerat sina egna hästar från utlandet. Då är man alltså inte alltid välkommen i gemenskapen. Man ses kanske som ett hot för att man visar, att dessa importerade hästar ofta är väl igångsatta och välutbildade. Såsom den fina valacken som visades på årets Welsh-Riks och som jag blev så jätteförtjust i. En häst som har energin, som var fantastiskt vacker och välskött, som verkar otroligt rolig att rida, som har tävlats och hållits igång aktivt hela tiden. Ett bästa köp för sin ägare här i Sverige.


När jag blev utkastad från ett forum för att jag blev arg över att någon betedde sig otroligt korkat och nedvärderade andra i gruppen, bjöds jag in till andra grupper. Jag fick då kunskap om att det kostar runt 8000 att få en häst transporterad och importerad från England. Utöver att jag letade runt bland svenska uppfödare såväl som övriga nordiska, började jag titta på engelska säljsidor. Något som slog mig, var, att det går att få en välinkörd, välriden och väl miljötränad häst för betydligt bättre pris, om man väljer att importera den från exempelvis England till Sverige. Det går också att få tag på welsh cobbar som är mellan 6-14 år. Trafiksäkra, med bra motor och som tycker om att jobba. Utöver de ca 8000 det kostar att transportera och importera hästen från England, ligger inköpsprisen på allt mellan ca 10.000 och 60.000 ungefär.


Titta runt lite på sidor såsom:


http://www.horsequest.co.uk/4/native-ponies-for-sale/119/welsh-section-d

http://www.horsemart.co.uk/Welsh-Sec-D/B/horses-for-sale.php

http://www.dragondriving.co.uk/breed/Welsh-Section-D/ och

http://www.newsnow.co.uk/classifieds/pets-animals/welsh-cob-horses-for-sale.html


Valmöjligheten är betydligt bredare och man kan väga in och analysera ett antal andra variabler än vad som är möjligt bland de i stort sett oprövade, omeriterade, ohanterade unghästarna som finns till salu i Sverige. 


En uppfödare har just nu en 2-årshingst till salu för 35.000 Han beräknas bli maxad D-ponny. Denne satte hon från början ut för 45.000 Ohanterad och outbildad. Utan att köparen kan avgöra vad hästen kommer att klara av på sikt. Visserligen med en bra pappa, som är meriterad och framgångsrik i det mesta han används till, men med en helt outbildad mamma från show-linjer och som bara går i hagen som avelssto och som det egentligen inte går att avgöra vilken ridbarhet eller körbarhet hennes avkommor får. Samma uppfödare tar ca 45.000 för ett 4-årigt ponnysto som grundridits och ca 50.000 för ett 5-årigt sto, som man endast lagt grunderna i western på. På gården finns också två 7-8-åriga hingstar som bara tillbringar sina dagar i en hage. De används inte i avel, rids inte, körs inte in, de har inte genomfört treårstest, femårstest och den ena som är importerad, är inte ens reggad som hingst här i Sverige. De bara går där. Och med den ålder de nu uppkommit i, ser jag det som att det är för sent för dessa hästar, att bli bra rid- och körhästar. De är "totally wasted".


Ja, jag vet att jag nu sticker ut hakan. Och jag vet att vissa kommer att bli förgrymmade. Men kan någon enda vettig själ förklara för mig, varför jag ska köpa min welsh cob från någon uppfödare i Sverige? Att köpa en ohanterad 2-åring för 35.000 eller 45.000 och sedan lägga ner kostnader för utbildning av denne häst, för att samtidigt leva i osäkerheten om hur långt jag kan komma med hästen ifråga, känns som ett totalt grisen-i-säcken-projekt, när jag samtidigt läser annonser om 10-åriga välridna och välhanterade, miljötränade, körda valacker och ston som är trafiksäkra och har motor och som tycker om att jobba.


Kan någon nämna ett enda vettigt skäl till att köpa ett föl eller en unghäst från Svensk uppfödare? Det räcker inte med att svara att jag får ett oskrivet kort som jag kan forma som jag vill. Det räcker inte.


Och ändå verkar många svenska uppfödare inte begrunda, varför importen av utländska hästar till Sverige ständigt ökar. Kanske att alltfler börjar inse, att med de mer öppna gränserna vi har, kan vi också få mer för pengarna.


ANNONS
Av Marianne Jordhén - 4 augusti 2013 19:15

Sista helgen i juli 2013 höll Åkerbo Rid- och körsällskap sitt årliga rid- och körläger vid Ekenäsbanan i Östergötland. Jag åkte dit för att fota lite. Duktiga Kenta Nilsson (C-instruktör körning) och Isabella Mogelli (ridning och tömkörning) var instruktörer.


Vackra welshstoet Nobless som under vintern rehabiliterats från hovbensrotation longerades och kördes av sin ägarinna Katarina Söderström.


                 



Erfarna kusken Britta Thorell körde sitt svenska halvblod Tossan.

     


Yngsta deltagaren under söndagen var Hanna Björkén på sin russvalack Rick.


   



Ett annat fint russ kördes av sin ägarinna Marie Wedin. Medhjälpare var instruktör Isabella Mogelli. I bakgrunden på bild 2 ser vi Kenta Nilsson.


   


Två besökare under söndagen var Kerstin Olofsson som tidigare varit ordförande för ÅRK samt duktiga kusken Ia Johansson, som brukar tävla klassisk körning med sina vackra russ Njord och Joel.


   


Ytterligare besökare var en pudel som följde instruktör Isabella men gärna kelade med min son Simon. :-)


     


Någon som passade på att utveckla sig i sadeln, var Mia Hammar. Hon red sitt vackra nordsvenska sto Aliz (e. Opus) och som är född 2007 och som jag bloggat om tidigare.


                 


Mia Hammars karl heter Kenta Nilsson och han är en tålmodig, lugn och bra C-tränare i körning.


 


En nordsvensk som både reds och kördes under söndagens läger, var Birk. Men denna gång var det hans ägarinna Therese Lövgren som satt både i sadeln och på kuskbocken! :-) Bra gjort, Therese!


               


Tak för besöket allihopa, det var roligt att följa er under några timmar på detta läger! Ni är jätteduktiga!

ANNONS
Av Marianne Jordhén - 6 juli 2013 18:04

Torsdagen den 4 juli 2013 avslutades ett 10 dagar långt ridläger vid Gunnorps Ridskola, Linköping. Under detta ridläger deltog tinkerstoet Enya tillsammans med sin lillmatte Linnéa samt det lettiska halvblodet Sanna tillsammans med sin låneryttare Joanna. Det var många ekipage som deltog i avslutningen, som bland annat innehåll kadriljridning. Två paddockar fick nyttjas för att alla skulle få plats och det var många anhöriga som kom för att titta.

Här kommer lite bilder från denna avslutning.  Bra kämpat, tjejer!  



 

Först ut får naturligtvis tinkerstoet Enya bli tillsammans med sin ryttare Linnéa. Om Enya hade haft en tomteluva på sig, hade hon stundvis kunnat tas för tomten. :-)


 

Och därefter en härligt bild på Sanna riden av Joanna.


Därefter följer en rad bilder på Enya och Sanna med sina ryttare Linnéa och Joanna.


                                             



Ett femårigt friesersto utmärkte sig lite extra med härlig energi och fantastiskt steg i den stora paddocken: 

               


Men också denna sötnos:


 


En annan häst som drog ögon till sig var följande 5-åriga haflinger, som hade fantastiskt steg och utstrålning. En häst som borde visas på utställning och som jag hoppas få se igen:


       



Alla gjorde en fantastiskt fin avslutning och det var jättetrevligt att få se hur duktiga alla var:


   

                                               

                                                                 
     
       


Och naturligtvis fanns en liten skum typ också med vid stallet...:


 


En stor applåd till samtliga ryttare och hästar för denna fina uppvisning.   


Jag vill också ge en stor eloge till Gunnorps Ridskola som anordnar dessa ridläger samt som uppvisade välskötta hästar i lagom hull och bra kondition.



  





Av Marianne Jordhén - 22 juni 2013 20:22

Midsommaren har gått i hästens tecken. På midsommaraftonens förmiddag begav sig jag och min särbo Curt till stallet. Gårdens ägarinna Caroline föreslog att jag kunde rida deras lettiska halvblod Sanna och att Curt kunde prova Enya. Även om Enya är ett starkt tinkersto, mäter hon ponnymått och hon är ung - och Curt är lång och tyngre än mig. Därför fick det bli en lugn tur i skogen. Curt har inte ridit sedan 70-talet, så det var härligt att se honom på hästryggen. Fantastiskt bra gjort av honom, måste jag säga! :-)


 

Curt & Enya på midsommaraftonen. (Foto: Marianne Jordhén)


Idag valde jag att värma upp Enya genom att ta en kortare tur i naturen.


 


 


 


Redan på vägen ut talade hon om att hon tänkte konstra lite. Hon gnäggade efter sina kompisar, trippade och på vägen hem försökte hon trava för att snabbare komma hem. Därför fick jag konstra lite tillbaka; göra små volter, rygga och göra bakdelsvändningar på den lilla skogsvägen.


 

"Konstrar du, konstrar jag!", var mitt budskap till Enya.


Väl hemma igen, började jag jobba henne över cavallettibommar då Enya ännu inte lärt sig riktigt att parera med sina ben på rätt sätt. Vi varierade avståndet mellan bommarna för att hitta rätt avstånd för henne att kliva och trava över, men hon slog ändå i någon hov vid varje tur över bommarna. Hm...

 


En riktig cowboy eller cowgirl måste ju klara av att hoppa då de sitter i en westernsadel, eller? Jag har aldrig tidigare testat, så det ville jag prova.   Curt och gårdsägarnas dotter Madde byggde ett lågt hinder åt mig. Det blev mest roliga små klumpiga skutt över men nu har vi i alla fall provat det. :-) Jag själv har inte hopptränat sedan jag var 16 år gammal så det är ett tag sedan. Nu är jag 47. :-)


 

 

Vid ett tillfälle fick jag upp henne i en kort galopp innan hindret, men precis innan hindret stannade hon av trots att jag manade på henne. Det där får vi nog finslipa lite på när jag sitter i en vanlig engelsk sadel.


 

Madde och jag i samspråk.


Därefter gymnastiserade jag Enya lite extra genom att rida i små volter, serpentiner och slalom i kort trav i båda riktningarna. Det gick riktigt bra! :-)


 

 

Ett sto som fått fång får vistas i paddocken när vi inte rider. Därför fanns det en del högar som jag kunde använda när jag red slalom med Enya.

 


Innan dagens ridpass var slut, var jag som ryttare genomsvettig. Detta var ett riktigt fyspass för mig såväl som för Enya. Men jag var jättenöjd, för jag märkte att Enya blev riktigt uppmjukad i båda sidorna och till slut var med på det jag ville att hon skulle göra. Visst gjorde hon lite krumsprång i början och vid ett tillfälle när hon sparkade backut och knixade till med kroppen i försök att få av mig, var det tur att jag hade starka ben och satt i westernsadel. Förhoppningsvis lär hon sig allteftersom att det inte är så lätt att få av mig som ryttare. Och förhoppningsvis klarar jag av att hålla mig kvar varje gång.  


För varje gång jag sitter i sadeln, märker jag att jag minns alltmer från mina tidigare ryttarår liksom att jag håller på att hitta tillbaka till min balans. Jag har ju aldrig varit högre utbildad i ridkonsten men intresset har ju funnits där enda sedan barnsben, även om jag under många år levt utan häst och haft annat att göra. Men jag fick nog ändå en ganska bra grund att stå på. Det är kanske som med ridning som med cykling, att har man en gång lärt sig där, sitter kunskaperna i ryggraden kvar även om man gjort ett längre uppehåll. Jag minns mycket mer än jag faktiskt trodde - det känns som en stor seger. Och jag såg på midsommarafton, att även min särbo Curt minns en hel del, trots att det är över 40 år sedan han red sist.   

För att befästa ledarskapet ytterligare, körde jag lite enklare kort markhantering ute på stallplanen innan vi pysslade om Enya och Sanna lite och släppte ut dem i hagen igen. Kommunikationen mellan mig och Enya går allt bättre och det känns jätteroligt att få rida en häst att utvecklas med!    Tack Jenny för att du ger mig denna chans!!


När jag körde hem, kände jag hur trött jag var i låren efter dagens träningspass. Förmodligen kommer jag att få rejäl träningsvärk - men det har ju ingen dött av. Snarare känns det skönt att ha jobbat riktigt i sadeln.


Dagens fotografering har min särbo Curt Ögren stått för.   








Av Marianne Jordhén - 15 juni 2013 14:56

Alla kan vi någon gång råka ut för att sitta på en häst som tar bettet och faller i sken. Jag tänkte därför idag skriva lite om detta och vad man kan göra för att stoppa hästen för att inte förhoppningsvis någon ska komma till skada.


Första gången jag satt på en häst som skenade, var jag bara runt 6-7 år gammal. Jag satt i en manskapssadel och var för kort för att kunna ge korrekta skänklar på hästen, som ifråga var 154 cm hög. Mina fötter nådde inte nedanför sadelkåporna. Hästen blev rädd för en gasande bil och stack i sken till ladugårdsbacken. Jag var för liten för att förstå att hästen skenat utan blev bara överlycklig över att hon fattat i galopp.


Vid ett tillfälle stack min new forest i sken på alltför halt väglag. Det hade kunnat gå hur illa som helst, men jag insåg att man hinner tänka mycket på teknik och vad man kan göra och i det fallet hade jag inget annat val än att förlita mig på att hästen skulle välja rätt tillfälle att bryta skenandet. Vi hade lätt kunnat gå omkull och skada oss allvarligt på den isgata vi befann oss på.


Vid det tredje tillfället skulle jag flytta vårt sto Sonita från ett stall till ett annat, där min new forest stod. Det var ungefär en mil mellan stallen. Båda hästarna hade varit trafiksäkra då vi lämnade ut dem på foder men något måste ha hänt under fodertiden, för Sonita (som var avkomma efter min new forest och just det polska varmblodet Basea, som bjöd mig på min första skentur) blev rädd för en buss och stack i sken över en stubbåker. Det gick fort och vi närmade oss ett dike och därefter ett staket, så jag fick lägga omkull henne. Mer om hur man gör det, återkommer jag längre ner i berättelsen. Vid tillfället i fråga hade vi turen att inte bli skadade och jag red tillbaka till precis utgångsläget där hon blivit rädd och tvingade henne över vägen för att vi sedan skulle upp på en avfart. Jag hade noga tittat att kusten var klar. Men trots det dundrade en långtradare upp jämsides med oss från ingenstans, han måste ha kört alldeles för fort. Den hade fladdrande sidor och Sonita blev återigen rädd och tog i sken - parallellt med långtradaren. Min hjälm var trasig och vid tillfället hade jag inte kunnat låna någon annan, så jag satt helt oskyddad i sadeln. Jag minns ännu hur hjulen på lastbilen åkte runt runt och hur rädd Sonita var där hon skenade ikapp med det som skrämt henne. Lastbilschauffören saktade inte in eller observerade vad som hände, han svängde inte heller längre ut trots att vi inte hade någon mötande trafik. Jag insåg snabbt, att i det läget kunde jag inte försöka styra ut Sonita med högertygeln, för då hade hon kunnat springa snett åt vänster och då skulle vi bli mosade av långtradaren. Jag insåg att det bara var att åka med och hålla sig kvar, jag kunde inte göra något annat. Sonita skenade kanske 200 meter jämte långtradaren innan hon plötsligt kastade sig ner i diket för att där tvärnita. Vi klarade oss! 


När vi kom fram till gården där Blixten väntade och jag hoppade av, vek sig benen under mig och jag satte mig med en duns direkt på backen, så jag antar att både jag och Sonita var i något av en chock. Jag tror att både hon och jag förstod hur nära vi var döden. 


Att bara dra i båda tyglarna och luta sig bakåt för att försöka stanna hästen, är ofta meningslöst om hästen också lyft huvudet och "tagit bettet", för då kan de bli enormt starka.Ett sätt att få stopp på en skenande häst, är att ta tag i ena tygeln och dra runt huvudet så att nosen hamnar nära ena bogen, då brukar antingen hästens sken avta, i värsta fall kan man rida omkull. Detta är en nödlösning att använda om något uppenbarar sig som kan skada häst och ryttare, såsom diken, vägar med trafik, staket - eller skog. Ofta ger det bättre effekt att dra i en tygel istället för två, speciellt om man lyckas rikta om huvudet. Om hästen är för stark, dra i tyglarna sick-sack för att rubba hästens styrka, och var beredd att varligt dra runt huvudet om tillfälle ges.


Idag när jag red härliga tinkerstoet Enya, var hon ovanligt pigg och visade också en hel del nerv. Det blåste lite och hon skuttade till några gånger när något oväntat rörde sig. Vår hund Zorro följde med lös bredvid oss men höll avstånd bra till Enya. Vi red ut under ungefär en timmes tid i detta vackra böljande landskap på fantastiska grusvägar med mittremsa, men det blåste en del. Vi stötte på fladdrande vit plast, ensilagebalar, en bäck med vidunderliga avloppsrör och porlande vatten, flera jakttorn och en färista, så det var en bra miljöträning för Enya, som ännu är unghäst och bara ridits i ungefär 3 månader.


På vägen hem när vi precis skulle passera ett jakttorn som stod nära vägen, blev plötsligt Enya skrämd av något. Jag vet inte om det var jakttornet eller om det var en blänkande konservburk som låg i dikesrenen, men hon tog ett skutt till höger, tog bettet och satt av i sken över en stubbåker...


Om en häst sätter av i sken, är det alltid bra om den gör det just över en åker för då finns det handlingsutrymme. Men jag insåg snabbt en sak idag. Jag red i westernsadel och med ett enkelt westernträns med tvådelat bett. Med det westernträns hon hade, insåg jag att det inte fungerar att lägga omkull en skenande häst på "traditionellt sätt", då man lätt kan dra bettet utanför munnen och dra av tränset från huvudet. Utan huvudlag har man föga chans att kunna stoppa en skenande häst. Jag fick således släppa efter på tygeln och låta henne skena lite till över stubbåkern för att få chans att tänka igenom tekniken ytterligare. Tränset ifråga är en enkel konstruktion med nackstycke, en rem runt vänster öra, sidostycken, 2-delat bett och en käkrem som Enyas ägare satt dit som extra säkerhet för att inte tränset ska kunna lossa för lätt. Med ett vanligt engelskt träns med nosgrimma, sitter ju i regel tränset stadigt på huvudet och man kan som ryttare få en helt annan kraft om hästen tar i sken. Men nu hade jag inte det.


Jag kom fram till, att min bästa chans var att lägga vikt på vänster frambog för att förhoppningsvis få Enya ur balans och kanske flytta sig från trycket som skapades. Samtidigt försöka jag sträcka mig fram för att dra höger tygel nedåt höger bog för att få ner hennes huvud (med bettet kvar i munnen) så att hon inte längre kunde ta bettet och därefter i en sned vinkel nedåt höger dra huvudet mot höger bog. Därigenom fick jag stopp på henne innan vi nådde skogspartiet på andra sidan stubbåkern. Allt gick bra!   


Kanske kan denna metod hjälpa någon av er läsare, om den häst ni rider plötsligt fattar i sken. Kom också ihåg att då du väl fått stopp på hästen, är det bra om hästen kan övervinna sin rädsla (alternativt lära sig att man inte tjänar något på att konstra) genom att rida tillbaka till ursprungsläget där hästen fattat i sken. Då jag kom dit valde jag att följa Enyas ägares råd, att alltid göra det lite besvärligt för hästen där hästen gör något galet, genom att exempelvis låta hästen rygga ett tag innan man fortsätter. Speciellt är denna metod bra om det rör sig om rent okynne från hästens sida.


Jag sitter också och funderar på om dessabåda metoder som används om hästen sätter i sken också borde kunna vara tillämpbar om hästen stegrar sig. Jag har en känsla av att många ryttare råkar dra i tyglarna bakåt då en häst visar tecken på att vilja stegra, och det förvärrar nog bara ytterligare situationen. Om en stegrande häst istället får huvudet vridet åt sidan, borde stegrandet kunna avta. Likaså om man med westernträns och stegrande häst lägger vikt på ena bogen och drar i ena tygeln nedåt andra bogen och sedan huvudet runt. Värt att tänka på, tycker jag!


Under dagens ridtur kände jag aldrig någon rädsla i sadeln, trots några småskutt och att Enya stack i sken. Jag tycker fortfarande att Enya är en fantastiskt trevlig häst som jag gärna fortsätter att rida. Att hon är en unghäst som testar gränser och ibland kanske blir rädd gör henne bara än mer charmerande i mina ögon.   Det är just med sådana hästar som Enya, som jag som ryttare kan utvecklas mest, tänkte jag på under bilfärden hem.   


Väl hemma vid stallplanen, visade Enya underkastelsesignaler genom att sänka huvudet och gäspa. Bra tjejen! I veckan sätter jag mig upp i sadeln igen. Jag är övertygad om att jag och Enya kommer att lära känna varandra väl och att vi kommer att lära oss mycket av varandra.










Av Marianne Jordhén - 14 juni 2011 18:28

Så här kan det vara, när två ridstilar möts:




Av Marianne Jordhén - 9 januari 2011 14:12

I natt hade jag en speciell dröm. Var det en fantasi eller var det en förebådande dröm? Vem vet....?


Hursomhelst kom jag till ett stall för att deltaga i en lektion för privatryttare. Jag hade av någon anledning fått lämna min häst hemma (hoppsan, jag som ännu inte har någon!) och frågade därför om jag kunde få låna en hoppglad häst. Ridläraren sade att visst kunde jag få det, men att jag samtidigt fick räkna med att de flesta var ganska trötta ridskolehästar - men så sade hon plötsligt att de hade fått ett nytillskott som jag gärna fick prova. Ett fullblod med härlig energi men inte så lättriden, 162 cm hög. Pga att han var så het, visste de inte om de skulle kunna behålla honom.


Ridläraren berättade på väg in i stallet, att de hade blivit bestulna på sina finaste sadlar och träns natten innan, varför vi fick använda den utrustning som fanns kvar. Hästen jag skulle få rida var fuxfärgad med en bläs som gick ner och avsmalnade mellan nosborrarna. Jag förvånades över att han redan hade en sadel på sig, fastän han stod lös i sin box, men jag observerade också att sadeln saknade yttersta delen av bakvalvet och att sadelgjorden såg gammal och nött över. Träns fick vi sätta ihop av lösa delar vi hittade i sadelkammaren och efter lite letande hittade jag ett bett som såg ut att vara rätt i storlek för denna häst.


Jag ställde i ordning hästen och ledde ut honom för att sitta upp. När jag satte vänsterfoten i stigbygeln för att svinga mig upp, slogs jag av att jag var något äldre än i verkligheten men ändå besatt den smidighet och lätthet som en yngre kropp har. Jag var i god form och kondition, skänklarna hamnade där de skulle trots att jag har relativt korta ben. Vi var lagom för varandra. Jag värmde upp fuxen och han bjöd till bra. Så bar det av in på hoppbanan.


Det var vår ute och gräset höll på att bli grönt runtomkring, träden var på väg att slå ut. Banan såg torr och fin ut. De uppbyggda hindren såg ut att vara runt 1.20 i höjd och jag kände spänningen öka att få prova mina vingar igen. Hästen klippte med öronen och lyssnade till mitt småprat, vi styrde mot det första hindret och blev till ett, samlade oss precis innan och flög över. Jag följde med hästens rörelser såsom jag lärt mig för så länge sedan och slogs av att kunskaperna ännu fanns inom mig. Galoppen mellan hindren flöt på bra och det kändes som om hästen och jag känt varandra länge och visste hur vi skulle förhålla oss till varandra. Plötsligt var hästen min egen. Han var ganska het - och jag kände att jag drogs med. Vi ville detta lika mycket båda två. Hinder efter hinder avverkade vi, det fanns en glädje och ett beräknande och samling med inför varje hopp. Trippelkombinationen i slutet gick bra, vi samlade oss rätt mellan hindren och hade god marginal till bommarna. Där fanns inget räknande av steg utan en känsla av vad som var rätt. När vi dundrade fram i galopp efter sista hindret kände vi oss båda som glada segrare. Vi hade klarat det tillsammans! 


Efter hoppträningen, fanns lite tid över på lektionen. Vi erbjöds att till musik rida dressyr mellan hindren. Jag provade mig fram, använde vikthjälper och hästen lyssnade, vi kunde moment som jag i verkligheten ännu inte lärt mig, men jag lyssnade och försökte supa in den information som förmedlades genom min kropp, genom min dröm och i samspel med denna positiva och ganska heta fuxvalack. Det blåste lätt och manen fladdrade i vinden. Det kändes som om vi dansade fram i en Pas de Deux. Jag kände hur jag log med hela ansiktet. Jag hörde hemma där på hästryggen.


När jag red denna fantastiska häst, var jag medveten om att det var en dröm och att jag måste försöka minnas det jag fick lära mig. Kan man lära sig att rida genom sina drömmar? Kanske... till viss del. Kanske att det är en mental förberedelse inom mig inför kommande hästliv? Eller en bearbetning av det jag försökt lära mig genom att läsa hästböcker?


Hursomhelst var drömmen en fantastisk upplevelse och när jag vaknade, slogs jag av hur mycket jag lärt mig under denna ritt. Den fuxfärgade var min läromästare för ett ögonblick - och jag njöt av turen. Nu hoppas jag att vi kommer att mötas igen. I drömmarnas värld eller i verkligheten. För detta var ett möte som man aldrig glömmer. Fastän det var i min dröm.


Jag håller fast vid att det är en welsh cob jag vill ha, och jag har inte låst mig vid om det ska vara en valack, hingst eller sto, men var detta egentligen ett möte med min kommande häst? Det kan bara framtiden utvisa.




Av Marianne Jordhén - 8 januari 2011 17:48

Så här kan det gå när fyra ovana vuxna ryttare provar på ponnyridning:



Inte så självklart lätt att rida. Och en éloge till de fantastiskt tålmodiga ponnyerna.


Translate

Presentation

Min livsdröm och långa vandring till häst ~ och de hästar och hästfolk jag därigenom möter.

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Welsh cob

Körning

Horsemanship

Hästutbildare

Hoppning

Dressyr

Akademisk Ridkonst/Barockridning

Western

Brukskörning/bruksridning

Premiering

Islandshästar

Hästäventyr

Handla

Hästförbund & Föreningar

Hästdatabaser

Informationssajter

Rasföreningar

Hästjobb

Hästvård

Övrigt hästrelaterat

Hästbloggar

Övriga bloggar

Nyheter

Gästbok

Bloggportaler

Pinga Frisim http://nyligen.se/pinga.php?url=http%3A%2F%2Fwelshcob.bloggplatsen.se bloggping Blogg listad på Bloggtoppen.se SvenskaSajter.com - Den ständigt växande länkkatalogen 1000länkar.com - gratis länkkatalog http://ping.bloggplus.se/ Bloggparaden http://www.webbsajter.se/from.php?85147 bloggar Sajttoppen bloggar Blogg Topplista bloggar
eXTReMe Tracker

Arkiv

Tidigare år

RSS

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016
>>>

Fråga mig

4 besvarade frågor

Bloggvärde

Besöksstatistik

Analytics

Twingly

http://rpc.twingly.com/

Blogglista

Blogglista.se Klicka på denna knapp om du tycker att min sajt är läsvärd.

Följ bloggen

Följ Welsh Cob med Blogkeen
Följ Welsh Cob med Bloglovin'

Övrigt

googleac358311984d9a27.html

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se