Senaste inläggen

Av Marianne Jordhén - 12 oktober 2013 19:16

Honza Bláha lyckas alltid med sina filmer väcka ett leende på mina läppar och en härlig frihetskänsla inom mig. Se denna film! Visst ser det härligt ut?   


ANNONS
Av Marianne Jordhén - 28 augusti 2013 13:40

Lördagen den 17 augusti hölls en traditionell körning vid Valla Gård i Linköping. Totalt deltog 11 olika ekipage som först blev bedömda av domare Kjell Olof Vågsted innan de fick köra en 5 km tur för att sedan avsluta med en precisionsbana på gräs. Domaren var noggrann och gav väl genomtänkt kritik och goda råd till varje enskilt ekipage. Anordnare var Vagnhistoriska Sällskapet och Vallavagnarnas Vänner. Vinnare korades i slutet av körningen.


Först ut var Björn Synnerstad från Esbruk tillsammans med sina två halvblod Raweno (f -01 e Wetano-Racet) och Danilo (f-94 e Magritte-Eloge). Hans medhjälpare hette Bengt Mårtensson och de körde i en fin Wagonette. Detta är ett ekipage där man tänkt högt på säkerheten vilket de skall ha en eloge för:  se alla snabbkopplingar som kan lossas vid eventuell olycka.


           
 
 

         


Därefter kom Lennart Bergman som ekipage 2 från Västervik tillsammans med sin Lettiska Halvblodsvallack Martin, f.99 Medhjälpare var Cecilia Johansson och de körde i en Skillingarydsgigg. Ekipaget hade en något trång och liten helcoller som kunde påverka hästens andning och man hade här en typ av lädersnörning för fastsättnadet av draglinorna i svängeln.


                 

                   



Ekipage 3 var Weine Weideborg från Mjölby med Elonna Klasson som medhjälpare. Denna gång hade de bytt ut en av hästarna från vårens körning. För dagen kördes nordsvenska valackerna Linus (f-06 e Joar-Järpe) och Rasmus (f-93 e Don-Pokus). De körde i samma wagonette som i våras, lika fint skött igen. Detta ekipage, som vann vårens köruppvisning, placerade sig för dagen på delad andra plats.


                 


Fjärde ekipage var de vackra systrarna Liljegren från Årsta, Stockholm tillsammans med sin kallblodstravarvalack Belgaraf (f-96 e Pert Best- Aaby Pil). De körde vagnen Park Phaeton som de lånat från Vallamuséet. Märk väl, att systrarna syr alla sina vackra kläder själva. Damerna heter Sandra och Linda i förnamn. Presentatör Åke Öberg berättade att när en dam kör vagnen, behöver inte medhjälparen stiga ur då vagnen stannar. Sandra berättade att de hade fått bygga om selen en del för att passa mot vagnen. Som gammal tidsenlig tradition saknade denna fina vagn svängel varför draglinor ej kunde nyttjas.


                       


Därefter kom som femte ekipage Birgitta Persson från Nykil med sina söta nordsvenska ston Myra (f-90 e Ego - Lauborken och Amazone (f -05 e Zebb - Ego). Hon körde en värmlandstrilla och medhjälpare var Willy Wallberg. Som ni kan se, var lokorna på den ena selen för liten för hästen, vilket domaren undersökte noga. Istället för draglinor i läder, användes kättingförsedda draglinor i repmodell och som fästs mot svängeln på något annorlunda sätt. Om jag inte missminner mig, haltade det äldsta stoet Myra under uppvisningen och detta blev värre under senare delen av körningen. Man körde i vanliga träns och med vanliga bett.


                           


Sjätte ekipaget, Bengt Lindgren från Ringarum och hans nordsvenska sto Semira (f-05 e Zebb - Kravall) och hennes föl, var med för första gången på en sådan här körning, och det gjorde de förbaskat bra! Medhjälpare var Annika Lindgren och de körde i en Östgötatrilla. Detta ekipage hoppas jag se mer av framöver.


         


Därefter kom Marianne Sjövall från Lerdala med sina pigga Welsh Mountain valacker Lanner's Honey Punch (f-98 e Brando - S Herian samt Mälby Malt (f-04 e S tartar - T Gucci). Detta var det mest långväga ekipaget som för dagen deltog. Ett fantastiskt ekipage som vann denna körning totalt, väl värda sitt pris. De körde i en maratonvagn tillverkad hos Tidaholms Vagnar. Vad jag kunde se, var precis allt väl genomtänkt, välskött och prydligt.


                         


Som åttonde ekipage kunde vi beskåda Hans Wincent, Åtvidaberg och hans nordsvenska sto Tormarmors Sally (f.03 e Apollo - Unit). Medhjälpare var Louice Wincent. De körde i en för dagen oputsad maratonvagn, vilket jag tycker var synd då det drog ner intrycket för hela ekipaget. Vid sådana här tillfällen skall ju vagnarna helst vara välskötta och glänsa och glittra.


             


 Nionde ekipaget var Maria Petersson från Mjölby med sitt fjordingsto Ellen Bee (f.-07 e Cheen Femtio  Vallman). De körde en maratonvagn med stora luftgummihjul vilket gör resan mer bekväm - men som också kan resultera i punktering. Medhjälpare var Emelie Petersson. Detta sto har ett mycket vackert fjord-huvud, tycker jag. Hon kördes i en likadan polsk maratonsele som jag själv nyligen köpt in och även här hade man tänkt på säkerheten med snabbkopplingar på draglinorna. Denna dag hamnade detta ekipage på 3:e plats - och visst var de värda sitt pris!



         

   


Som tionde ekipage fick vi se en ardennervalack vid namn Igor (f-03, e Amiralen - Terdebor). Han kördes i en Wagonette av Kjell Brinkby från Vikingstad. Medhjälpare var Ove Karlsson.  


     

     


Som elfte och sista ekipage kom Emma Berglund från Vreta Kloster med sina små söta shettisar Under (f.-04 e F Bonzo - Donar v d M) och Unik (f -04 e A Zorro - Donar v d M). De körde en wagonette och medhjälpare var Helene Gunnarsson Ideskär.  Ett ekipage som kom på delad andra plats tillsammans med ekipage 3, Weine Weideborg och Eloona Klasson. Så välskött och fint!


         

       


  Tyvärr hade Marianne Sjövall hunnit sela av sina welsh mountainponnies då det var dags för prisutdelning. De tog dock första priset.


På delad andra plats kom ekipage 11, Emma Berglund (shetlandsponnies)  samt Ekipage 3 Weine Weideborg (nordsvenskar).


På tredje plats kom ekipage 9, Maria Petersson med sitt fjordsto.


       



 

Den trevliga och kunniga presentatören heter Åke Öberg.


Detta var en väl genomförd och trevlig hästaktivitet och jag tackar Vagnhistoriska Sällskapet och Vallavagnarnas Vänner samt alla ekipge  för detta arrangemang och allt ni med glädje ville dela med er av under denna dag.



ANNONS
Av Marianne Jordhén - 8 augusti 2013 20:29

Som kontrast till de bilder som just nu diskuterats flitigt och som jag kommenterat tidigare idag om det sätt vissa westernryttare rider sina hästar under tävling, vill jag kontra med en mycket sevärd film. En film som väcker eftertanke, känslor och reflektioner. Medverkar gör bland annat Mark Rashid, Carolyn Resnick, Linda Kohanov, Kim Elroy, Klaus Ferdinand Hempfling och Alexander Nevsorov - alla mycket kunniga på sitt område och som det är värt att lyssna till. Liksom tankarna hos Stormy May, som gjort denna fantastiska film. Filmen är ungefär en timme lång men är en väl spenderad timme för den som vill nå en annan förståelse för relationen till sin häst.



Vem vill du vara tillsammans med din häst???


Av Marianne Jordhén - 8 augusti 2013 08:52

Igår läste jag "Ranch Horse Classic 2013: Ska det se ut så här?" på http://sofiebilder.blogg.se/. Blogginlägget har vandrat runt på Facebook och många åsikter har yttrats om det. Det jag förvånas över är den förnekelse som följer dessa bilder.


Flera vågar inte se på sina egna misstag och fel och går in i ett psykologiskt försvar där man projicerar sin egen skuld på andra ridgrenar. Man blundar för sina egna misstag genom att skylla över skulden på alla andra. Man går in i försvar och säger att ryttarna bara bromsat sina övertända hästar med hjälp av tygeln. Och den som går in i försvar brukar inte reflektera över sitt eget eller andras handlande.


Man hånar bloggskrivaren genom att nämna att hon även tagit med bilder på bettlöst ridna hästar och menar att det kan ju inte vara så farligt att dra hårt i tyglarna då. Från vilken planet kommer dessa ryttare som säger så? Har de aldrig under sin ridutbildning fått veta hur känsligt nospartiet och nacken är på hästen, med alla dess nerver och det tunna ben som lätt kan brytas?


Men faktum kvarstår, bilder ljuger inte. Det är foton tagna på westernryttare och hur de behandlar sina hästar under tävling. Det rör sig inte om hästar som i sin kroppshållning visar att de är övertända, beredda att ta bettet för att rusa på.  Det är hästar med flykt i sin blick och som flämtande med upptvingade munnar vrider sig och viker sina kroppar så de nästan kan gå av på mitten, för att de inte förstår de dubbla signalerna från sina ryttare, där sporrar körs in i sidorna för att mana på, samtidigt som hårda tygeltag med både bettlöst och skarpa bett tas.  Ska hästen framåt eller ska den stoppa? Detta rör sig inte om hästar som är så taggade att de bara vill framåt så snabbt som möjligt, då skulle hästens position vara en annan med påskjut bakifrån, med rak rygg och hals och huvud hållna framåt och inte uppåt bakåt. Det är ryttarens signaler som får hästen att inta den position den gör. Skulle en tänd häst någonsin inta denna kroppshållning i det fria när den är taggad och vill framåt?? Nej. Det är ryttarens signaler som får hästen att vrida sina kroppar i onormal hållning.


Ni som begrundar bilderna på Sofies blogg och som läser det jag skriver, begrunda vad starka psykologiska försvar kan utlösa för mekanismer och vad det gör för vår egen utveckling. Starka försvar leder bara till stagnation i vår egen utveckling. Det leder inte till förändring eller en förbättring. Det leder till låsningar och kan vara förknippade med både grandiost tänkande eller en dold dålig självbild som gör att man försöker hävda sig på annans bekostnad och som ofta får till följd att man helt saknar ödmjukhet och blir förblindad i bedömningen av sig själv.  Inte heller hjälper det att skylla på andra ridsporter och att säga att de är mycket värre. Bilderna Sofie har tagit talar för sig själva. Detta gäller inte någon annan ridsport. Det gäller westerntävling med westernryttare som gör allt för att vinna sin gren.


Håll kvar vid den röda tråden om ridmetoder inom western och diskutera hur vi kan förändra och ändra inställning till det vi ser. Se inte bara de skarpa betten eller tygeltagen utan att också väga in vad sporrarna ger för verkan, vad hästarna signalerar. Se djuret som faktiskt blir behandlat så här. 


Dessa hästar har inte bett om det. De försöker bara förstå de dubbla budskap deras ryttare ger i dessa stunder. Jag kan personligen inte göra annat än tycka synd om dessa hästar och det får mig att känna en sorg inom mig.  


Det är inte hästarna som brister i kommunikationen och budskapen i detta fall, utan ryttarna. Bilderna talar sitt tydligt om att här har något gått allvarligt fel. Vad kan vi göra åt detta?


Ett sätt vore kanske att under tävling premiera kommunikation och mjuka metoder i tävlingsgrenarna, att ge avdragspoäng för hård behandling av hästen eller i värsta fall utesluta tävlande. Detta kan ske. Jag har själv bevittnat enbra westerndomare som krävde att ryttaren skulle kliva av hästen så att han kunde syna om sporrarna gått genom huden och om hästen hade sår i munnen. Det kanske inte går att låta det ekipage som rider på kortast tid skall stå som vinnare. 


En bra ryttare ser till hästen och ser bortom sin egen identitet och det man identifierar sig med. En bra ryttare går inte in i starka psykologiska försvar som förhindrar att häst och ryttare kan bli ett.  Den slutar aldrig ifrågasätta om den gör rätt och den är beredd att förändra sig. För sin och hästens utecklings skull. För hästens skull. Det är trots allt levande djur det handlar om. Djur som med sin storlek skulle kunna krossa oss och som kan välja att fly från en situation där de känner fara - men som ändå till det yttersta gör allt för att tillfredsställa oss. 


Och det finns många westernryttare som är ett med sin häst och som visar hänsyn till hästens mående och förmåga. Det finns westernryttare som rider med känsla och ödmjukhet och som strävar efter att utveckla kommunikationen med sin häst. Det finns westernryttare som visar hästen respekt och som väcker en respekt hos mig som tittar på. Det finns westerndomare som ser till hästens bästa. Det har jag själv bevittnat.


Men när vi ändå pratar om förändring: börja rida western utan sporrar!


Av Marianne Jordhén - 4 augusti 2013 19:15

Sista helgen i juli 2013 höll Åkerbo Rid- och körsällskap sitt årliga rid- och körläger vid Ekenäsbanan i Östergötland. Jag åkte dit för att fota lite. Duktiga Kenta Nilsson (C-instruktör körning) och Isabella Mogelli (ridning och tömkörning) var instruktörer.


Vackra welshstoet Nobless som under vintern rehabiliterats från hovbensrotation longerades och kördes av sin ägarinna Katarina Söderström.


                 



Erfarna kusken Britta Thorell körde sitt svenska halvblod Tossan.

     


Yngsta deltagaren under söndagen var Hanna Björkén på sin russvalack Rick.


   



Ett annat fint russ kördes av sin ägarinna Marie Wedin. Medhjälpare var instruktör Isabella Mogelli. I bakgrunden på bild 2 ser vi Kenta Nilsson.


   


Två besökare under söndagen var Kerstin Olofsson som tidigare varit ordförande för ÅRK samt duktiga kusken Ia Johansson, som brukar tävla klassisk körning med sina vackra russ Njord och Joel.


   


Ytterligare besökare var en pudel som följde instruktör Isabella men gärna kelade med min son Simon. :-)


     


Någon som passade på att utveckla sig i sadeln, var Mia Hammar. Hon red sitt vackra nordsvenska sto Aliz (e. Opus) och som är född 2007 och som jag bloggat om tidigare.


                 


Mia Hammars karl heter Kenta Nilsson och han är en tålmodig, lugn och bra C-tränare i körning.


 


En nordsvensk som både reds och kördes under söndagens läger, var Birk. Men denna gång var det hans ägarinna Therese Lövgren som satt både i sadeln och på kuskbocken! :-) Bra gjort, Therese!


               


Tak för besöket allihopa, det var roligt att följa er under några timmar på detta läger! Ni är jätteduktiga!

Av Marianne Jordhén - 6 juli 2013 18:04

Torsdagen den 4 juli 2013 avslutades ett 10 dagar långt ridläger vid Gunnorps Ridskola, Linköping. Under detta ridläger deltog tinkerstoet Enya tillsammans med sin lillmatte Linnéa samt det lettiska halvblodet Sanna tillsammans med sin låneryttare Joanna. Det var många ekipage som deltog i avslutningen, som bland annat innehåll kadriljridning. Två paddockar fick nyttjas för att alla skulle få plats och det var många anhöriga som kom för att titta.

Här kommer lite bilder från denna avslutning.  Bra kämpat, tjejer!  



 

Först ut får naturligtvis tinkerstoet Enya bli tillsammans med sin ryttare Linnéa. Om Enya hade haft en tomteluva på sig, hade hon stundvis kunnat tas för tomten. :-)


 

Och därefter en härligt bild på Sanna riden av Joanna.


Därefter följer en rad bilder på Enya och Sanna med sina ryttare Linnéa och Joanna.


                                             



Ett femårigt friesersto utmärkte sig lite extra med härlig energi och fantastiskt steg i den stora paddocken: 

               


Men också denna sötnos:


 


En annan häst som drog ögon till sig var följande 5-åriga haflinger, som hade fantastiskt steg och utstrålning. En häst som borde visas på utställning och som jag hoppas få se igen:


       



Alla gjorde en fantastiskt fin avslutning och det var jättetrevligt att få se hur duktiga alla var:


   

                                               

                                                                 
     
       


Och naturligtvis fanns en liten skum typ också med vid stallet...:


 


En stor applåd till samtliga ryttare och hästar för denna fina uppvisning.   


Jag vill också ge en stor eloge till Gunnorps Ridskola som anordnar dessa ridläger samt som uppvisade välskötta hästar i lagom hull och bra kondition.



  





Av Marianne Jordhén - 26 juni 2013 21:41

Jag har ända sedan 20-årsåldern intresserat mig för personlig utveckling. Som individ är jag mycket nyfiken och vill gärna leta både inuti och utanför mig själv för att förstå och växa som människa. När jag blev allvarligt sjuk för 13,5 år sedan, var jag i början för dålig för att kunna läsa böcker. Texten flöt ihop och min koncentration höll bara till några få rader åt gången. Men där och då var jag egentligen som allra mest i behov av att förstå vilka tekniker jag skulle kunna använda för att förbättra min koncentration och samtidigt finna sätt att få ner halten av de stresshormoner som rumsterade i min kropp. Jag försökte hitta sätt att läka mig själv, långt innan det blev modernt att använda begrepp som medveten närvaro och mental träning.


Efter den dressyrträning jag hade med tinkerstoet Enya häromdagen, nådde jag nya insikter om vad medveten närvaro är för mig. Att förstå detta begrepp och göra insikter av det kan vara en process över längre tid. Det jag funnit hittills, tänkte jag därför nu dela med mig av. Detta för att jag ser den mångfald av dyra kurser och seminarier som erbjuder tillfälliga lösningar för att hantera vår stressiga tillvaro. Ja, jag anser dessa vara tillfälliga lösningar. De går inte till roten med varför vi mår dåligt utan ger bara ett verktyg att kunna lindra våra stress-symptom. De letar inte efter orsaken utan försöker minska verkan av något som vår kropp reagerar på som fel i vår tillvaro. Skulle dessa alla kurser och seminarier vet hantera vår livssituation, skulle de som anordnar dessa kurser förlora sin inkomst. En affärsidé kan inte sälja lösningen direkt. Därför ser jag det som att många faktiskt blir lurade - den svaghet vi besitter tjänar någon annan pengar på.


En period gick jag hos en mycket duktig sjukgymnast och psykosyntesterapeut. Hon lärde mig några övningar i qi gong och tai chi, där jag lärt mig kombinera andning med vissa rörelser för att finna en vila i det jag gör. Det påminde mig om ett fördrag som en häxa en gång höll på Wasamuséet, där hon berättade vad vit och svart magi innebar och den dans av dessa två som genomförs i olika göromål. Ungefär som yin och yang som kompletterar och dras till varandra som två starka energier. Min terapeut lärde mig en enkel metod om medveten närvaro. Jag fick beskriva vad jag såg i rummet där jag satt; färger, former, mönster – allt jag såg i nuet. Utan att döma eller ta ställning. Bara vara i stunden.


 
Vad ser du på bilden? Försök att inte tänka på något annat utan bara det du ser! (Foto: Marianne Jordhén)

Det går inte att beskriva det man ser om man samtidigt tänker eller gör något annat. Denna metod kan man alltid använda sig av om man blir rädd, skrämd, ledsen eller orolig eller om man känner att man håller på att tappa fotfästet - och på så sätt hitta hur man kan hitta sätt att förhålla sig till det som sker.

På samma sätt tänkte det militära befäl, som tillsammans med sin trupp blev instängda i Kambodjas djungel under en längre tid. Varje morgon, kommenderade han upp sina soldater och de fick allesammans gå ner till en bäck för att tvätta och raka sig. Samma rutin, varje dag. På så sätt höll befälet hela truppen medvetet närvarande i en mycket psykiskt påfrestande situation som pågick i flera veckors tid. När de väl hittades, var alla ok. Ibland kan således medveten närvaro göra skillnad på att braka ihop psykiskt och att klara sig igenom en påfrestande situation.


Jag är historiker och jag är intresserad av samhällsutveckling över tid. Något vi alla kan se, är att vi gått ifrån att ha ett samhälle där vi arbetat hårt fysiskt till att alltmer utveckla stillasittande arbetsformer. Många har flyttat från landsbygd och städer och därigenom givits en möjlighet att skapa en egen identitet eller ibland också en anonymitet, ibland en ofrivillig anonymitet som ofta kan uppkomma av att ensam befinna sig i en stor grupp av människor man inte känner. Familjebanden har luckrats upp, man pratar alltmer om individers möjlighet till självförverkliganden. Men baksidan av detta mynt är att samtidigt som man når självförverkligande, kan en tomhet följa av att inte ha närhet till sina rötter. Ibland växer vi och utvecklas så pass, att vi inte längre har något gemensamt med dem vi växte upp med.


Vi arbetar ofta kortare tid idag än vad man gjorde tidigare och vi går i skolan mycket fler år än vad våra tidigare anfäder gjorde. Vi har också gått ifrån ett samhälle där kvinnan var hemmafru och skötte allt runt familjelivet och hemmet medan mannen arbetade och stod för hushållets huvudinkomst – till att båda föräldrar jobbar heltid och barn får växa upp stora delar av sin vakna tid på dagis och fritids. Ibland är det svårt att få ihop livspusslet och samtidigt hinna ta hand om sig själv eller att kunna få tid och plats för att måna om våra närmaste förhållanden. De stillasittande arbetena kräver att vi också har utrymme att fysträna, men det är inte alltid utrymme ges för detta i tid eller ork.


När tröttheten är ett faktum och livspusslet inte längre går ihop, inser vi att vi måste göra något för att måna om oss själva. Vissa börjar träna, andra väljer att gå i terapi eller gå på kurser för att lära sig yoga, meditation, medveten närvaro och liknande. Jag har själv provat en del av detta utan att finna svar på hur jag bäst skall kunna finna en mental vila i vardagen som möjliggör att jag kan hålla över längre tid.

För drygt ett år sedan kom det för mig en vändpunkt. Jag började skjuta pistol. Mitt val blev ifrågasatt av vårdpersonal, med tanke på att jag bär en nack- och ryggskada. ”Är det verkligen så bra för dig?”, frågade några tveksamt. ”Ja, det är det!”, svarade jag.


När jag tränar pistolskytte, gör jag det genom en form av medveten närvaro. Om jag inte släpper alla andra tankar och bara koncentrerar mig på det jag gör i nuet, får jag inga bra skjutresultat. Jag måste närvara i det jag gör och bara närvara i just det. Det innebär samtidigt, att jag får en vila från allt annat i mitt liv. Jag får en paus. Det är en liknande vila som den som går i skogen och plötsligt blir medveten om fågelsång. Just i det ögonblicket, är personen ifråga medvetet närvarande i nuet. Den som inte kan höra fågelsången, är överallt i tankarna men inte just där den befinner sig.

Jag måste följa mina moment inför och efter varje skott: förberedelsefas inför skjutning, ställa mig rätt och samtidigt som jag lyfter vapnet, andas jag in djupt. Jag lyfter vapnet något över det område där jag skall sikta för att sedan låta armen falla ner så att jag ser målområdet genom siktesskåran. Jag skiftar fokus från att se med båda ögonen på måltavlan jag ska träffa till att se med bara ett öga på kornet mitt i siktesskåran. När jag blundar har jag ungefär 6 sekunder på mig innan min bilden blir suddig. Samtidigt som armen faller, andas jag ut till hälften varefter jag håller andan. När jag håller andan och håller vapnet stilla, trycker jag på avtryckaren och låter skottet gå. Vissa gånger kan jag inte hålla armen stilla, utan får nöja mig med att låta handen gunga i viss radie runt det område jag ska träffa, och efter viss takträkning låta skottet gå av i rätt ögonblick. Därefter gör jag en uppföljning genom att efter rekylen låta min arm föra vapnet tillbaka till det läge där jag lät skottet avfyras. Därefter sänker jag armen och andas ut.


Alla dessa moment upprepar jag vid precisionsskytte mellan  60-120 gånger. Vid varje lyft håller jag en pistol som väger 1360 gram i min hand. Det innebär att vid ett maximalt skjutpass om 120 skott, har jag lyft 163 kg med min högerarm. Naturligtvis ger det effekt muskelmässigt över tid. Jag har börjat bygga upp en stödjande muskulatur kring den ursprungsskada jag har, vilket innebär att jag fysiskt blir starkare och tål mer belastning även i mitt skadade område.  


Utöver detta, innebär det att jag vid varje djupt andetag jag tar, försöker andas genom att bredda bröstkorgen. På så sätt lösgör jag spänningar i muskulaturen i bröstryggen och minskar den smärta jag annars levt med sedan ungefär 20 års ålder.


Ofta tänker man på självförtroende, målsättning, nervositet och koncentration när man pratar om Mental Träning. Medveten närvaro kan utövas genom meditation, yoga och andra former av mental träning men är också en del i alla typer av sporter eller egentligen alla aktiviteter som är förknippade med någon typ av rörelse. Medveten närvaro kan således både utgöras av ett passivt och ett aktivt observerande.  Medveten närvaro kan på liknande sätt som i pistolskytte utövas under träning med häst. Vem som helst som håller på med hästar, vet hur viktigt det är att vara koncentrerad i arbetet med häst. Oavsett om det rör sig om ridning, körning eller markhantering, måste vi vara närvarande i nuet för att kunna prestera bra tillsammans med vår fyrfota vän. Att sitta på hästryggen utan att vara medvetet närvarande och koncentrerad, kan innebära att vi lätt skadas för att vi inte är med i det som i ögonblicket kan ske. Att vara medvetet närvarande är inte samma sak som att sitta spänd, orolig och nervös på kuskbocken eller i sadeln, beredd på att hästen skall hitta på något. Det handlar om att våga acceptera det som sker i stunden, våga slappna av och följa med men också att på ett avslappnat koncentrerat sätt kunna förmedla till sin häst vad man avser att ekipaget skall åstadkomma. Är vi nervösa, kan vi sällan nå den medvetna närvaro och koncentration som kan leda till att vi lyckas i det moment vi vill göra. Är vi nervösa, förmedlar vi också nervositet till vår häst – och det vill vi ju inte.


Inom hundträning pratar man ofta om att dela upp varje moment i delmoment under träningen och när hunden förstår vad delmomenten går ut på, kan man åter sätta ihop dem till ett helt moment. När sedan föraren skall gå ut på exempelvis lydnadsplanen för att genomföra momentet, brukar många tänka bilder till sin hund om hur momentet utförs på absolut bästa sätt. Inom sig ser man sig själv och sin hund utföra momentet på ett sätt att högsta resultat nås. Detta brukar beskrivas som mental träning och det är egentligen detsamma som många idrottsutövare på hög nivå gör inför sitt deltagande i tävling. Tänk exempelvis på hur Kajsa Bergqvist brukade slå sig själv på låren innan hon hoppade höjd. I de ögonblicken förberedde hon sig mentalt inför kommande hopp. Detsamma kan vi använda tillsammans med våra hästar. Vi kan förmedla bilder av hur det ska se ut innan vi går ut på träningsplanen eller tävlingsplanen.

Vi kan också lägga in vissa rutinrörelser som till slut blir betingade reflexer som hjälper oss utlösa vår bästa prestationsförmåga. Detta kan också ses som en form av medveten närvaro, trots att den innehåller moment som kan liknas vid telepati mellan förare och hund eller mellan häst och den som hanterar hästen. Exempelvis kan en hundförare binda upp hunden och göra vissa förberedelser innan hunden släpps ut på ett spårarbete. Man lägger ut linan och spårselen så att hunden ser vad man gör, därefter hämtar man hunden. Man sätter på spårselen och sist straxt innan hunden släpps på spåret, sätter man fast spårlinan på selen genom att fästa fast karbinhaken med ett klick, som hunden lär sig uppfatta som en betingad reflex att snart ska den ut på spåret. Och just dessa betingade reflexer och förberedelser kan ses som ett sätt till medveten närvaro som dessutom kan stävja tävlingsnerver och låta oss hålla fokus på det vi skall göra. Vem hinner tänka på tävling och tävlingsnerver när vi har så mycket att hålla fokus på i nuet?


Vad jag vill säga, är att vi inte behöver gå dyra kurser för att lära oss vad medveten närvaro är. Vi har medveten närvaro inom oss, om vi bara koncentrerar oss på det vi ska göra eller det vi ser och eller känner genom våra sinnen. Vi har berikats med fem sinnen och det är just dessa vi skall använda oss av för att vara medvetet närvarande. Oavsett vilken sport vi utövar, har vi moment i våra sporter som hjälper oss att finna den medvetna närvaron. Och i den medvetna närvaron i stunden, finner vi också oss själva. När vi medvetet registrerar och gör det vi ska i nuet, helas vi från stress och sjukdomar och finner lugnet i vårt inre.

 
I denna stund tänkte jag bara på det jag ville att tinkerstoet Enya skulle utföra med mig. (Foto: Curt Ögren)


Tänk på detta nästa gång du tränar med din häst. För dina tankar tillbaka till nuet och du kommer att finna en vila i din och din hästs träning. Upprepa vissa moment flera gånger för att finna vilan i upprepandet. Tänk på andningen i rörelsen. Du kommer därmed även att ge din häst en vila i stunden, hjälpa den finna andningen och rytmen i de rörelser den gör tillsammans med dig. Ni kommer då att kunna känna ett gemensamt lugn.

Av Marianne Jordhén - 25 juni 2013 20:33

Idag åkte jag, min son Simon och vår hund Zorro för att träffa söta lilla shettisen Otto, som går som sällskapshäst på gården där Enya och Sanna finns. Jag har sett att han stått och tittat på oss då vi tränat i paddocken och det kändes så mycket i mitt hjärta att jag frågade om jag och min son kunde få pyssla om Otto lite också.   Det visade sig att Otto är en häst som gillar att få pussar på mulen.


 

Simon, Otto och Zorro bekantar sig med varandra.   (Foto: Marianne Jordhén)


Och det dröjde inte länge innan jag fick beskåda detta.....   


 


Jag fortsatte att hålla mig i bakgrunden lite, för att ge Simon och Otto en möjlighet att känna av varandra lite. Min tanke är att det alltid är bra om barn och djur får närma sig i sin egen takt och på sina villkor.

                                         

Och det där gick ju bra! :-)


 

Fina Otto. (Foto: Marianne Jordhén)


Därefter satte jag på Otto longeringslinan. Jag behövde inte tala om för honom vad jag ville att han skulle göra, det visste han redan sedan förut. Och han verkade tycka det var härligt att få springa lite!  


 

Min son går i sin mammas fotspår. Han fotar riktigt bra! (Foto: Simon Oskarsson)




Och stilstudie lyckades han också göra. Här ser ni att jag inte använder annat än mitt eget dressyrspö, och eftersom Otto visade sig vara känslig för dem höll jag det lugnt nedåt. Zorro å sin sida, ville också springa runt matte när Otto gjorde det. (Foto: Simon Oskarsson)
  


Denna lilla shettis var självgående, jag behövde inte driva på honom. (Foto: Simon Oskarsson)
  
 
Åter ett lyckat kort som min son tog på Otto idag. Riktigt konstnärlig touch på detta! (Foto: Simon Oskarsson) 


Efter longeringen gick vi en liten promenad med Otto innan vi pysslade om honom och sade hej då. Simon tyckte att Otto var jättesöt och han vill gärna träffa honom igen.


 

Simon ville gärna träffa på gårdens små söta kattungar, två söta små tjejer som nu skall hämtas av sina nya ägare. (Foto: Marianne Jordhén)

Därefter tog vi en tur ner till den fina lilla badplatsen i Västra Harg så att Simon och Zorro kunde doppa sig lite. Vi hade turen att vara ensamma där en stund.


 
Simon och Zorro. (Foto: Marianne Jordhén)
 
Foto: Marianne Jordhén
Lite rolig ser han då ut, då han är blötdjur. Vår egen Zorro Bus.     

 
Foto: Marianne Jordhén)


Då vi åkte hemåt tog vi en tur till Sharpman där vi köpte en liten groomingväska, några borstar och en hovkrats som vi kan använda till Otto. Jag köpte också en rolig boll som jag tror att Otto kan komma att tycka om.


Det blev en lyckad och härlig dag att minnas. En dag då jag och min son gav kärlek ur våra hjärtan - och det blev bra! Det blev riktigt bra!     

Translate

Presentation

Min livsdröm och långa vandring till häst ~ och de hästar och hästfolk jag därigenom möter.

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Welsh cob

Körning

Horsemanship

Hästutbildare

Hoppning

Dressyr

Akademisk Ridkonst/Barockridning

Western

Brukskörning/bruksridning

Premiering

Islandshästar

Hästäventyr

Handla

Hästförbund & Föreningar

Hästdatabaser

Informationssajter

Rasföreningar

Hästjobb

Hästvård

Övrigt hästrelaterat

Hästbloggar

Övriga bloggar

Nyheter

Gästbok

Bloggportaler

Pinga Frisim http://nyligen.se/pinga.php?url=http%3A%2F%2Fwelshcob.bloggplatsen.se bloggping Blogg listad på Bloggtoppen.se SvenskaSajter.com - Den ständigt växande länkkatalogen 1000länkar.com - gratis länkkatalog http://ping.bloggplus.se/ Bloggparaden http://www.webbsajter.se/from.php?85147 bloggar Sajttoppen bloggar Blogg Topplista bloggar
eXTReMe Tracker

Arkiv

Tidigare år

RSS

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016
>>>

Fråga mig

4 besvarade frågor

Bloggvärde

Besöksstatistik

Analytics

Twingly

http://rpc.twingly.com/

Blogglista

Blogglista.se Klicka på denna knapp om du tycker att min sajt är läsvärd.

Följ bloggen

Följ Welsh Cob med Blogkeen
Följ Welsh Cob med Bloglovin'

Övrigt

googleac358311984d9a27.html

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se