Senaste inläggen

Av Marianne Jordhén - 22 juni 2013 20:22

Midsommaren har gått i hästens tecken. På midsommaraftonens förmiddag begav sig jag och min särbo Curt till stallet. Gårdens ägarinna Caroline föreslog att jag kunde rida deras lettiska halvblod Sanna och att Curt kunde prova Enya. Även om Enya är ett starkt tinkersto, mäter hon ponnymått och hon är ung - och Curt är lång och tyngre än mig. Därför fick det bli en lugn tur i skogen. Curt har inte ridit sedan 70-talet, så det var härligt att se honom på hästryggen. Fantastiskt bra gjort av honom, måste jag säga! :-)


 

Curt & Enya på midsommaraftonen. (Foto: Marianne Jordhén)


Idag valde jag att värma upp Enya genom att ta en kortare tur i naturen.


 


 


 


Redan på vägen ut talade hon om att hon tänkte konstra lite. Hon gnäggade efter sina kompisar, trippade och på vägen hem försökte hon trava för att snabbare komma hem. Därför fick jag konstra lite tillbaka; göra små volter, rygga och göra bakdelsvändningar på den lilla skogsvägen.


 

"Konstrar du, konstrar jag!", var mitt budskap till Enya.


Väl hemma igen, började jag jobba henne över cavallettibommar då Enya ännu inte lärt sig riktigt att parera med sina ben på rätt sätt. Vi varierade avståndet mellan bommarna för att hitta rätt avstånd för henne att kliva och trava över, men hon slog ändå i någon hov vid varje tur över bommarna. Hm...

 


En riktig cowboy eller cowgirl måste ju klara av att hoppa då de sitter i en westernsadel, eller? Jag har aldrig tidigare testat, så det ville jag prova.   Curt och gårdsägarnas dotter Madde byggde ett lågt hinder åt mig. Det blev mest roliga små klumpiga skutt över men nu har vi i alla fall provat det. :-) Jag själv har inte hopptränat sedan jag var 16 år gammal så det är ett tag sedan. Nu är jag 47. :-)


 

 

Vid ett tillfälle fick jag upp henne i en kort galopp innan hindret, men precis innan hindret stannade hon av trots att jag manade på henne. Det där får vi nog finslipa lite på när jag sitter i en vanlig engelsk sadel.


 

Madde och jag i samspråk.


Därefter gymnastiserade jag Enya lite extra genom att rida i små volter, serpentiner och slalom i kort trav i båda riktningarna. Det gick riktigt bra! :-)


 

 

Ett sto som fått fång får vistas i paddocken när vi inte rider. Därför fanns det en del högar som jag kunde använda när jag red slalom med Enya.

 


Innan dagens ridpass var slut, var jag som ryttare genomsvettig. Detta var ett riktigt fyspass för mig såväl som för Enya. Men jag var jättenöjd, för jag märkte att Enya blev riktigt uppmjukad i båda sidorna och till slut var med på det jag ville att hon skulle göra. Visst gjorde hon lite krumsprång i början och vid ett tillfälle när hon sparkade backut och knixade till med kroppen i försök att få av mig, var det tur att jag hade starka ben och satt i westernsadel. Förhoppningsvis lär hon sig allteftersom att det inte är så lätt att få av mig som ryttare. Och förhoppningsvis klarar jag av att hålla mig kvar varje gång.  


För varje gång jag sitter i sadeln, märker jag att jag minns alltmer från mina tidigare ryttarår liksom att jag håller på att hitta tillbaka till min balans. Jag har ju aldrig varit högre utbildad i ridkonsten men intresset har ju funnits där enda sedan barnsben, även om jag under många år levt utan häst och haft annat att göra. Men jag fick nog ändå en ganska bra grund att stå på. Det är kanske som med ridning som med cykling, att har man en gång lärt sig där, sitter kunskaperna i ryggraden kvar även om man gjort ett längre uppehåll. Jag minns mycket mer än jag faktiskt trodde - det känns som en stor seger. Och jag såg på midsommarafton, att även min särbo Curt minns en hel del, trots att det är över 40 år sedan han red sist.   

För att befästa ledarskapet ytterligare, körde jag lite enklare kort markhantering ute på stallplanen innan vi pysslade om Enya och Sanna lite och släppte ut dem i hagen igen. Kommunikationen mellan mig och Enya går allt bättre och det känns jätteroligt att få rida en häst att utvecklas med!    Tack Jenny för att du ger mig denna chans!!


När jag körde hem, kände jag hur trött jag var i låren efter dagens träningspass. Förmodligen kommer jag att få rejäl träningsvärk - men det har ju ingen dött av. Snarare känns det skönt att ha jobbat riktigt i sadeln.


Dagens fotografering har min särbo Curt Ögren stått för.   








ANNONS
Av Marianne Jordhén - 19 juni 2013 18:17

Idag har jag och Zorro haft en underbar dag tillsammans med tinkerstoet Enya samt trevliga Madde och hennes Lettiska halvblod Sanna. Börjar därför med en fin bild på Sanna och hennes matte Madde:


 

Madde med sitt lettiska halvblod Sanna. (Foto: Marianne Jordhén)



Eftersom Enya stack i sken med mig i lördags när jag var på uteritt med henne, ville jag se vilken kommunikation jag kunde utveckla med henne från marken idag och hon svarade bra på våra övningar, tycker jag.


Jag började med att longera Enya en stund för att mjuka upp henne lite. Därefter fick hon löshoppa några gånger innan jag började markhantera henne lite enligt horsemanship. Vid ett tillfälle skrittade jag henne mot ett hinder och hon visade på bjudning och ville ta sats. Jag släppte henne så att hon kunde få hoppa. Det tyckte hon om!


Därefter släppte jag henne lös och lät henne springa i paddocken så att jag kunde ta lite fina bilder på henne.


 

Enya stannar vid ingången till paddocken. Jag avvaktar för att se om jag kan få kontakt med henne. (Foto: Marianne Jordhén)


 

Enya tar kontakt. (Foto: Marianne Jordhén)


 

Hon lyssnar och undrar vad det är jag vill... (Foto: Marianne Jordhén)


 

....och tittar efter Zorro. (Foto: Marianne Jordhén)


 

Fortsätter kommunicera och begrunda vad jag vill.... Jag väntar ut henne lite till... (Foto: Marianne Jordhén)


 

"Vill du att jag ska komma?" frågar Enya. (Foto: Marianne Jordhén)


 

"Ok, då...." (Foto: Marianne Jordhén)


 

Jag sände henne i skritt över stockarna och hon gjorde som jag ville.... (Foto: Marianne Jordhén)


 

Bad henne öka takten... (Foto: Marianne Jordhén)


 

"Det här är ju kul!" sade Enya och sträckte ut i galopp.   (Foto: Marianne Jordhén) 


 

"I believe I can fly!", sjöng hon nästan.      (Foto: Marianne Jordhén)


Och det var roligt att få springa och leka!


 

Enya stannade inte vid grinden detta varv, för nu förstod hon vad jag ville. Hon verkade uppskatta vår lek. (Foto: Marianne Jordhén)


 

Åh, vad underbart! (Foto: Marianne Jordhén)


 

Och visst sprang hon fint! Hon verkade njuta i fulla drag av dagens övningar. (Foto: Marianne Jordhén)


 


 

Sötnosen får vila ett tag. (Foto: Marianne Jordhén)


 

Smart är hon också: Hon vilade hoven på stocken för att nå ner och klia sig på benet. (Foto: Marianne Jordhén)


Enya är ett otroligt snällt sto som har en god vilja, tycker att det är roligt att jobba och jag ser att hon vill kommunicera med mig. Hon är en härlig individ, jag tycker jättemycket om henne!   Vad jag har haft tur som får pyssla med henne!!! Vi kommer att lära oss mycket av varandra.

Till sist gav jag henne lite massage och stretching - oj vad hon njöt!   



Madde kom ut och markhanterade sitt lettiska halvblod Sanna ett tag och jag hann med att ta lite fina bilder på dem också, så här kommer de:


 

Sanna var för dagen lite tjurig och bångstyrig. Men Madde gav sig inte.   


 


 


 


 


 


 

"Flytta på dig!", utmanade Sanna sin matte.



  

 

Flytta på dig!, sade Sanna igen. "Nej", svarade Madde lugnt. "Du ska göra som jag vill!"


 

"Fasen också, då får jag väl prova att göra mig ännu större då!", tänkte Sanna. Madde stod lugnt kvar och visade vägen. (Foto: Marianne Jordhén)


 

Jamen ok, då jag får väl dra då!, sade Sanna missnöjt. Madde följden snabbt upp i förändringen.  (Foto: Marianne Jordhén)


 


 

"Åh, vad vill hon att jag ska göra nu då???", tänker Sanna. "Matte finns där ... " (Foto: Marianne Jordhén)


 

Sannas vackra profil. (Foto: Marianne Jordhén)


 

Sanna och Madde i ett kärleksfullt ögonblick. (Foto: Marianne Jordhén)


 

Nu kan jag äntligen slappna av!, sade Sanna. Och visst finns det en fin kommunikation och förtroende mellan dem, även om Sanna vill konstra lite.  (Foto: Marianne Jordhén)


Nu är jag trött och nöjd för idag. Men vad härligt det har varit! Jag har känt frihet, lycka och glädje. Kommunikationen har funnits där mellan mig och Enya. Jag är nöjd med vad vi uppnådde med dagens träningspass.


Och tack Madde för en trevlig stund tillsammans!    




ANNONS
Av Marianne Jordhén - 18 juni 2013 17:00

Med anledning av mitt tidigare inlägg om mobbingfall vid Vretaskolans studentfirande nu i juni, har jag fått ett svar från Vretaskolans rektor Elisabet Bringer Hallberg (mail daterat 2013-06-17):


"Jag har tagit del av det du skrev samt tagit reda på vad det hela egentligen handlade om. Jag bedömer inte att det är fråga om någon mobbning som pågått under längre tid utan snarare om att två flickor kommit i konflikt om pengar som skulle betalas för att klassen skulle kunna hyra lastbilen de åkte på. Flakåkningen sköter eleverna helt själva och skolan har ingen del i hur det har skötts. Vill bara påminna om att det handlar om myndiga individer som åtminstone i min värld är att betrakta som vuxna. Det du betraktar som ett allvarligt fall av mobbning ser jag som ett utslag av att trötta, utfestade studenter inte riktigt klarar att bete sig snyggt mot varandra. Om nu äldre vuxna måste dras in i det hela så undrar jag vad pappan i lastbilen gjorde för nytta egentligen? Var inte hans insats det som i första hand borde ifrågasättas om nu något annat än studenternas eget beteende mot varandra ska dras in i det hela?

Med vänliga hälsningar
Elisabeth Bringer Hallberg
Rektor Vretagymnasiet"


Med detta svar ifrågasätter jag om de mobbade tjejerna har blivit hörda i frågan - eller om rektorn har pratat med några berörda föräldrar? Det låter inte som det.


Från en källa har jag fått uppgift att just den tjej som bad sin klasskamrat kliva av lastbilsflaket, har mobbat minst 4 tjejer till på Vretaskolan under längre tid. Det rör sig alltså inte om en engångshändelse, såsom rektorn antyder i sitt mailsvar. Flera elever har varit drabbade av samma tjejs elakheter. En annan källa har upplyst mig om att det inte rörde sig om någon konflikt angående betalningen av lastbilens kostnad. Var och en i den berörda klassen skulle betala 200 kronor för att få åka med på flaket men eftersom vissa hade ont om pengar, beslutades det i klassen att pengarna skulle tas från klasskassan för att bekosta denna lastbil. Den tjej som tvingades kliva av, hade således betalat för att få åka med.


Jag blir beklämd av att läsa att en rektor bortförklarar sitt ansvar om den längre tids mobbing som förekommit på skolan och som nådde sitt klimax under studentfirandet. All mobbing verkar härröra från en och samma tjej - som rektorn nu tycker bör få gå fri från skuld. Det rör sig om samma tjej som mobbat både den tjej som fick kliva av flaket och 4 elever till under längre tid.


Att som rektor se mellan fingrarna när mobbing sker, kan ifrågasättas. Skolan skall ha en fungerande mobbingplan och både lärare och skolledning har anmälningsplikt till polis och det sociala, om någon beter sig riktigt illa. Man kan också fundera över vilka signaler den mobbande tjejen får med sig ut från skolan och vad det i fortsättningen kommer att leda till ute på hennes arbetsplatser. Att leda en utbildning är inte bara att lära ut de specifika ämnena som ingår i utbildningen ifråga, utan om att också fostra unga individer till att visa god kamratskap och samarbetsvilja, att kunna visa varandra respekt och hänsyn.  Det har Vretaskolan totalt misslyckats med i detta fall.


Det rapporteras om allt fler mobbingfall på skolor och om ungdomar som efter en längre tids mobbing utan att vuxna funnits runtomkring för att ta tag i saken, faktiskt tar sitt liv. Varför gör inte de vuxna som är medveten om mobbingen något åt saken innan den mobbade tar sitt liv?  Jag har själv arbetat en tid inom undervisningsväsendet och jag vet att lärare lever ett mycket stressigt liv. Men stress eller trötthet är inga giltiga förklaringar  att som vuxen stå och se på när ett barn eller en ungdom far illa av andra skolelever. Just på den skola jag själv arbetade som lärare, såg jag barn som for illa. Jag försökte hjälpa dem så långt jag kunde men insåg också att jag som lärare stod i en knepig sits. Ett barn som blir misshandlat av sina föräldrar kan behöva samtalsstöd. I den kommunen fanns samtaltsstödet 6 km från vår skola. För att jag som lärare skulle få sända barnet till samtalsstödet, måste jag få föräldrarnas samtycke till att få göra det. Kan jag som lärare ta upp saken med föräldrarna utan att barnet kommer att fara ännu mer illa?


När jag slutade mitt lärarjobb, fanns jag inte där som stöd för de barn som behövde mig. Det kändes hemskt för jag visste hur mycket de hade tytt sig till mig och den trygghet jag kunde ge dem. Jag var i vissa fall den enda vuxna som fanns vid deras sida när de hade det svårt. Och plötsligt blev jag sjuk och fanns inte där för dem.  En pojke med en autistisk störning blev nerslagen från sin cykel och fick sina kläder och glasögon förstörda. Mobbarna tryckte in hans huvud i hans skåp så att han fastnade med det. Till slut stod han inte längre ut. En kollega berättade att en dag efter det att jag slutat, kom den autistiska pojken till skolan med en laddad pistol för att skjuta sina förövare. Polis och det sociala kopplades genast in och han blev omhändertagen. De som mobbat honom i flera år gick helt fria från skuld. Genom sin enda handling, sågs han som den ende skyldige. Jag grät när jag hörde vad som hänt. Hur kunde samhället svika denna pojke så oerhört? Han gjorde allt för att försöka passa in. Jag såg honom och han var fantastiskt duktig i de ämnen jag undervisade i, men svag i andra ämnen. Vad hade hänt, om han hade fått gå i en annan skola, i en annan klass, i en mindre enhet med barn med liknande diagnoser och där fler vuxna hade kunnat stötta dem på ett annat sätt? Där man kunde ta annan hänsyn till hans handikapp? En skola, där han inte behövde gå i vanliga klasser bland andra barn med AD/HD, Tourettes och andra utåtagerande beteenden? Det är just sådana som han, som blir AD/HD-killarnas hack-kyckling. Han fick bära skulden för en lång tids mobbing som han fått utstå för att han var annorlunda och för att vi vuxna svek honom.


Varför fick jag min tumörsjukdom? Varför fanns jag inte på plats och kunde hjälpa honom? Pojken med autistisk störning, var en pojke jag brydde mig mycket om och verkligen ville hjälpa. Jag hade god kontakt med hans  mor i denna process. Men jag räckte inte till och de övriga lärarna orkade inte stå upp för de som mobbades. Det gjorde mig förtvivlad, jag är inte van med att stå och se på när någon far illa. Jag själv anser mig vara stark och jag är inte van att svika någon som behöver mitt stöd. Jag tror mig vara godhjärtad.


Jag gick inte undan eller väjde för mobbarnas dumheter på den skola jag arbetade som lärare, utan gick rakt på dem och satte gränser. Bland annat var det ett tillfälle en lärarkollega abrupt lämnade klassrummet hon undervisade i för att hon inte orkade med bråkstakarna i klassen. Jag hade just då planeringstid så jag gick in i klassrummet med pondus och tog över undervisningen. Jag såg inte mellan fingrarna på vad de gjorde utan såg till att det var obekvämt att möta mig om de varit elaka mot någon annan. Jag ifrågasatte vad de gjorde. Och det lustiga var, att med den pondus jag visade, bemötte just dessa problembarn mig med en oerhörd respekt. De visste att det inte var någon idé att bråka med mig, för de skulle inte vinna något på det och de hälsade artigt på mig då jag kom gående och hjälpte mig hålla upp dörren om jag bar på mycket. Visst är det väl bra underligt hur samma problembarn kan bete sig så olika mot de de möter? Det visar, att ibland är det mer en beteendestörning som inte är befäst och som genom det sätt vi bemöter dem på, kan strypas i sin linda bara vi vet vad vi gör i mötet med dem. Men tyvärr saknar många pondusen som krävs och viljan till engagemang.


Att bortförklara en sådan händelse som den på Vretaskolan och inte ta ställning är illa. Det är lika illa som om jag som vuxen skulle stå bredvid och titta på när ungdomar bryter sig in i min grannes bil, och säger till en förbipasserande som undrar vad som sker, att "Det är inte mitt ansvar. Bilen är inte min och ungdomarna är myndiga." Det skulle vara ännu värre om jag också visste vilka ungdomarnas föräldrar var och tillade: "Det är pappan och mamman som borde agera över att deras barn beter sig illa!" Tänk om jag dessutom skulle tillägga: "Ungdomarna ifråga, de är så trötta och slutkörda efter allt studentfirande, deras beteende måste därför ursäktas!".


Vilken moral och etik har en vuxen i ansvarsställning som inte åtgärdar, tar ställning och tar tag i den mobbing som förekommit över längre tid? Vad signalerar det till övriga elever och deras föräldrar? Håller rektorn på Vreta  skola en känd mobbare om ryggen? Vem vågar gå på Vreta Skola utan att riskera att själv utsättas för mobbing och trakasserier? Med den information som nu framkommit tillsammans med rektorns svar i ärendet, är det nog bättre att välja en annan naturbruksskola, som kan uppvisa en fungerande mobbingplan för hur de skall hantera sådana här fall. Samtidigt som skolledningen på Vretaskolan frikänner sig från ansvar i frågan innebär det att de sviker de elever som blivit mobbade. Vilken förälder vågar släppa sina barn dit, när rektorn själv lägger över ansvaret om att åtgärda mobbingen på alla andra än sig själv, med hänvisning till att eleverna är myndiga? 


Detta låter mycket illa i mina öron. Jag är besviken över den flathet som här visas. Flera med mig är besvikna.





Av Marianne Jordhén - 15 juni 2013 14:56

Alla kan vi någon gång råka ut för att sitta på en häst som tar bettet och faller i sken. Jag tänkte därför idag skriva lite om detta och vad man kan göra för att stoppa hästen för att inte förhoppningsvis någon ska komma till skada.


Första gången jag satt på en häst som skenade, var jag bara runt 6-7 år gammal. Jag satt i en manskapssadel och var för kort för att kunna ge korrekta skänklar på hästen, som ifråga var 154 cm hög. Mina fötter nådde inte nedanför sadelkåporna. Hästen blev rädd för en gasande bil och stack i sken till ladugårdsbacken. Jag var för liten för att förstå att hästen skenat utan blev bara överlycklig över att hon fattat i galopp.


Vid ett tillfälle stack min new forest i sken på alltför halt väglag. Det hade kunnat gå hur illa som helst, men jag insåg att man hinner tänka mycket på teknik och vad man kan göra och i det fallet hade jag inget annat val än att förlita mig på att hästen skulle välja rätt tillfälle att bryta skenandet. Vi hade lätt kunnat gå omkull och skada oss allvarligt på den isgata vi befann oss på.


Vid det tredje tillfället skulle jag flytta vårt sto Sonita från ett stall till ett annat, där min new forest stod. Det var ungefär en mil mellan stallen. Båda hästarna hade varit trafiksäkra då vi lämnade ut dem på foder men något måste ha hänt under fodertiden, för Sonita (som var avkomma efter min new forest och just det polska varmblodet Basea, som bjöd mig på min första skentur) blev rädd för en buss och stack i sken över en stubbåker. Det gick fort och vi närmade oss ett dike och därefter ett staket, så jag fick lägga omkull henne. Mer om hur man gör det, återkommer jag längre ner i berättelsen. Vid tillfället i fråga hade vi turen att inte bli skadade och jag red tillbaka till precis utgångsläget där hon blivit rädd och tvingade henne över vägen för att vi sedan skulle upp på en avfart. Jag hade noga tittat att kusten var klar. Men trots det dundrade en långtradare upp jämsides med oss från ingenstans, han måste ha kört alldeles för fort. Den hade fladdrande sidor och Sonita blev återigen rädd och tog i sken - parallellt med långtradaren. Min hjälm var trasig och vid tillfället hade jag inte kunnat låna någon annan, så jag satt helt oskyddad i sadeln. Jag minns ännu hur hjulen på lastbilen åkte runt runt och hur rädd Sonita var där hon skenade ikapp med det som skrämt henne. Lastbilschauffören saktade inte in eller observerade vad som hände, han svängde inte heller längre ut trots att vi inte hade någon mötande trafik. Jag insåg snabbt, att i det läget kunde jag inte försöka styra ut Sonita med högertygeln, för då hade hon kunnat springa snett åt vänster och då skulle vi bli mosade av långtradaren. Jag insåg att det bara var att åka med och hålla sig kvar, jag kunde inte göra något annat. Sonita skenade kanske 200 meter jämte långtradaren innan hon plötsligt kastade sig ner i diket för att där tvärnita. Vi klarade oss! 


När vi kom fram till gården där Blixten väntade och jag hoppade av, vek sig benen under mig och jag satte mig med en duns direkt på backen, så jag antar att både jag och Sonita var i något av en chock. Jag tror att både hon och jag förstod hur nära vi var döden. 


Att bara dra i båda tyglarna och luta sig bakåt för att försöka stanna hästen, är ofta meningslöst om hästen också lyft huvudet och "tagit bettet", för då kan de bli enormt starka.Ett sätt att få stopp på en skenande häst, är att ta tag i ena tygeln och dra runt huvudet så att nosen hamnar nära ena bogen, då brukar antingen hästens sken avta, i värsta fall kan man rida omkull. Detta är en nödlösning att använda om något uppenbarar sig som kan skada häst och ryttare, såsom diken, vägar med trafik, staket - eller skog. Ofta ger det bättre effekt att dra i en tygel istället för två, speciellt om man lyckas rikta om huvudet. Om hästen är för stark, dra i tyglarna sick-sack för att rubba hästens styrka, och var beredd att varligt dra runt huvudet om tillfälle ges.


Idag när jag red härliga tinkerstoet Enya, var hon ovanligt pigg och visade också en hel del nerv. Det blåste lite och hon skuttade till några gånger när något oväntat rörde sig. Vår hund Zorro följde med lös bredvid oss men höll avstånd bra till Enya. Vi red ut under ungefär en timmes tid i detta vackra böljande landskap på fantastiska grusvägar med mittremsa, men det blåste en del. Vi stötte på fladdrande vit plast, ensilagebalar, en bäck med vidunderliga avloppsrör och porlande vatten, flera jakttorn och en färista, så det var en bra miljöträning för Enya, som ännu är unghäst och bara ridits i ungefär 3 månader.


På vägen hem när vi precis skulle passera ett jakttorn som stod nära vägen, blev plötsligt Enya skrämd av något. Jag vet inte om det var jakttornet eller om det var en blänkande konservburk som låg i dikesrenen, men hon tog ett skutt till höger, tog bettet och satt av i sken över en stubbåker...


Om en häst sätter av i sken, är det alltid bra om den gör det just över en åker för då finns det handlingsutrymme. Men jag insåg snabbt en sak idag. Jag red i westernsadel och med ett enkelt westernträns med tvådelat bett. Med det westernträns hon hade, insåg jag att det inte fungerar att lägga omkull en skenande häst på "traditionellt sätt", då man lätt kan dra bettet utanför munnen och dra av tränset från huvudet. Utan huvudlag har man föga chans att kunna stoppa en skenande häst. Jag fick således släppa efter på tygeln och låta henne skena lite till över stubbåkern för att få chans att tänka igenom tekniken ytterligare. Tränset ifråga är en enkel konstruktion med nackstycke, en rem runt vänster öra, sidostycken, 2-delat bett och en käkrem som Enyas ägare satt dit som extra säkerhet för att inte tränset ska kunna lossa för lätt. Med ett vanligt engelskt träns med nosgrimma, sitter ju i regel tränset stadigt på huvudet och man kan som ryttare få en helt annan kraft om hästen tar i sken. Men nu hade jag inte det.


Jag kom fram till, att min bästa chans var att lägga vikt på vänster frambog för att förhoppningsvis få Enya ur balans och kanske flytta sig från trycket som skapades. Samtidigt försöka jag sträcka mig fram för att dra höger tygel nedåt höger bog för att få ner hennes huvud (med bettet kvar i munnen) så att hon inte längre kunde ta bettet och därefter i en sned vinkel nedåt höger dra huvudet mot höger bog. Därigenom fick jag stopp på henne innan vi nådde skogspartiet på andra sidan stubbåkern. Allt gick bra!   


Kanske kan denna metod hjälpa någon av er läsare, om den häst ni rider plötsligt fattar i sken. Kom också ihåg att då du väl fått stopp på hästen, är det bra om hästen kan övervinna sin rädsla (alternativt lära sig att man inte tjänar något på att konstra) genom att rida tillbaka till ursprungsläget där hästen fattat i sken. Då jag kom dit valde jag att följa Enyas ägares råd, att alltid göra det lite besvärligt för hästen där hästen gör något galet, genom att exempelvis låta hästen rygga ett tag innan man fortsätter. Speciellt är denna metod bra om det rör sig om rent okynne från hästens sida.


Jag sitter också och funderar på om dessabåda metoder som används om hästen sätter i sken också borde kunna vara tillämpbar om hästen stegrar sig. Jag har en känsla av att många ryttare råkar dra i tyglarna bakåt då en häst visar tecken på att vilja stegra, och det förvärrar nog bara ytterligare situationen. Om en stegrande häst istället får huvudet vridet åt sidan, borde stegrandet kunna avta. Likaså om man med westernträns och stegrande häst lägger vikt på ena bogen och drar i ena tygeln nedåt andra bogen och sedan huvudet runt. Värt att tänka på, tycker jag!


Under dagens ridtur kände jag aldrig någon rädsla i sadeln, trots några småskutt och att Enya stack i sken. Jag tycker fortfarande att Enya är en fantastiskt trevlig häst som jag gärna fortsätter att rida. Att hon är en unghäst som testar gränser och ibland kanske blir rädd gör henne bara än mer charmerande i mina ögon.   Det är just med sådana hästar som Enya, som jag som ryttare kan utvecklas mest, tänkte jag på under bilfärden hem.   


Väl hemma vid stallplanen, visade Enya underkastelsesignaler genom att sänka huvudet och gäspa. Bra tjejen! I veckan sätter jag mig upp i sadeln igen. Jag är övertygad om att jag och Enya kommer att lära känna varandra väl och att vi kommer att lära oss mycket av varandra.










Av Marianne Jordhén - 13 juni 2013 20:20

Det har kommit till min kännedom om vad som hänt vid dagens studentfirande vid Vretaskolan, och det gör mig riktigt förbannad. När en tjej totalt saknar spärrar och säger åt en av sin klasskamrat att gå av från lastbilsflaket under studentfirandet, undrar jag vad det är som har gått snett. Är det föräldrarna som misslyckats att fostra sin dotter eller är det skolan som blundat för den mobbing som förmodlingen föregått denna dagens handling? Hur fungerar en tjej som ger sig på sin klasskamrat på en av de största höjdpunkterna i livet, den då man tar stundenten och borde ha rätt att få vara glad och nöjd över att ha klarat gymnasistudierna?


Till dig som mobbade (liksom till din pappa, som körde lastbilen ifråga) och sade åt din klasskamrat att lämna lastbilsflaket vill jag säga följande:

Det du gjorde är oförlåtligt. Tjejen som inte fick åka med, hade betalat för att få åka på det flaket och fira sin student. Du tror att det drabbade den "avkastade" mest, men detta kommer att slå tillbaka rejält på dig själv. Du har visat genom handling att du inte är att lita på. Alla som såg dig vet vad du har gjort. Det kommer att pratas om det. Det kommer att förfölja dig i många år. Du kommer alltid att minnas att du gjorde fel. Det du gjorde var inte alls häftigt eller roligt. Det visar bara på totalt bristande omdöme och avsaknad av gränssättning, vilket innebär att du är totalt olämplig att ges ansvar i form av ett jobb. Du är inte mogen nog att inse, att du inte alls är stark när du gör som du gör, utan det visar bara på svaghet. Du har ett behov av att sätta dig på andra och hävda dig genom att gå på någon annan fysiskt såväl som psykiskt, vilket visar på att du lider av mindervärdighetskomplex. Du avsaknar totalt respekt om andra. VEM tror du vill anställa en sådan? VEM tror du vill ha dig som vän? VEM tror du att du är?


Hade du varit stark, hade du aldrig någonsin agerat såsom du gjorde. Hade du besuttit något uns av värdighet, hade du inte rackat ner på dig själv såsom du nu gjort. Du har nu dragit dig själv i smutsen på ett sätt så du kan aldrig någonsin bli ren igen. Känns det bra? Vågar du stå för vad du gjort och ta konsekvenserna?/p>

Finns det något jag avskyr, är det när någon är uppsåtligt elak och behandlar någon orättvist, när någon förstör så oerhört för någon annan. Hade jag varit där, hade jag aldrig låtit dig komma undan med detta, det kan du vara säker på. Du får leva med den vissheten, att kanske fler än jag tänker likadant om dig efter det du gjorde idag!!


Att ingen mer i klassen än den mobbades bästa väninna tog parti för den mobbade, är också för bedrövligt. Hur kunde ni stå och se på? Har ni inte det minsta ryggrad?


Till dig som drabbades av denna elakhet vill jag säga följande:

Det är hemskt det som har skett och det går inte att få ogjort. Din student kommer ju inte igen och det beklagar jag. Hoppas att du trots händelsen hade familj coh vänner runtomkring dig som firade din stora dag.  Med tiden kommer detta som hänt att blekna, när du får annat positivt som händer i ditt liv.


Vet du om att Christina Aguilera faktiskt var mobbad i skolan? De som mobbade sökte henne för att försöka bli vän med henne när hon slog igenom, men hon berättar i låten Fighter att hon aldrig kommer att glömma vad de gjort.




Vem vet, kanske blir du en ny Christina Aguilera? För hur det än är just nu, brukar svårigheter få oss att växa och bli starka, det är genom svårigheter vi utvecklas och kan nå oanade höjder!  Glöm inte att det största är ej att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall!! Blunda, och lyssna till denna låt som jag tillägnar dig i detta nu, och sök det mod som finns inom dig. Du har ett mod och en styrka inom dig, leta efter det! Du är starkare än vad somliga tror!

Den som mobbade dig, hon kommer inte att utvecklas likadant, för hon visar redan att hon har stagnerat. Men du kan växa, bli stark och bli en sann överlevare! Du kommer med tiden att göra andra erfarenheter och möta människor som kommer att respektera dig för den du är och som kommer att sluta upp runt dig som dina verkliga vänner. Alla är inte lika gemena och elaka.


Till Vretaskolan vill jag säga, att detta är något ni har skyldighet att ta tag i. Ni bör ha en mobbingplan att handla utifrån och även om dessa elever nu tagit studenten, är det fortfarande ert ansvar att ta tag i detta och reda upp vad som hänt. En elev som beter sig såsom denna tjej gjort på lastbilsflaket är inte acceptabelt. Om det är möjligt att i efterhand relegera en elev för dåligt uppträdande eller om det går att dra in betygen, bör ni diskutera detta. Likaså bör ni diskutera om det sociala bör kopplas in, glöm inte att ni i personalen faktiskt har en anmälningsplikt som ni skall använda i sådana här fall, både till polis och till soc. Ingen skall tjäna på att agera så respektlöst och utan gränssättning, det är inte ok. Vad jag förstått, har mobbingen pågått under längre tid av denna tjej så detta som hände, var klimax. Ni måste veta vilka tjejer det rör sig om.


Måtte detta komma fram till vederbörande. Och måtte den tjej som agerat så illa få sitt straff. Risken finns, att det rykte som nu kommer att spridas också kommer att beröra Vretaskolan negativt. Vem vill gå på en skola som tillåter sådan mobbing att en elev till och med inte får åka med på lastbilsflaket under studentfirandet och får sin studentdag förstörd? Hur är det egentligen på Vretaskolan? Tar man tag i mobbingfallen eller ses sådant mellan fingrarna? Det kommer att väckas många frågor runt hur skolverksamheten fungerar och inte fungerar. Jag skulle ta mig en funderare om jag skulle släppa mitt eget barn till denna skola. Vem vill utsätta sitt eget barn för något liknande?


Om du som läsare känner till ytterligare mobbingsituationer på landets naturbruksgymnasium, vore det bra att detta lyfts fram och diskuteras. Om du också känner till naturbruksgymnasiet där stämningen varit god, berätta! Skriv gärna en kommentar så vi andra får veta. Göm inte sånt under mattan utan låt det komma fram i ljuset! Det är först då som det kan bli en förändring.


Utifrån vad jag fått berättat utan att själv närvara och se vad som hände, har jag mailat mitt blogginlägg till skolchef, rektor och biträdande rektor på Vretaskolan och bett dem ta tag i saken omedelbart. Detta är inte acceptabelt agerande och det bör leda till mest följder för den som agerat ansvarslöst och gränslöst. Och på något sätt borde den unga kvinna som fick sin student förstörd också få någon typ av plåster på såren. Frågan är bara vad som kan ta bort det hemska minne hon idag fick med sig ut från Vretaskolan?

Av Marianne Jordhén - 11 juni 2013 20:40

Tinkerstoet Enya är verkligen härlig. Hon är social och söker min kontakt, hon kommer glatt emot mig i hagen och vill gärna kela. Som den unghäst hon är, testar hon lite gränser, men det gör henne ju ännu mera charmig i mina ögon. För att bara ha blivit riden ungefär 3 månader är hon fantastiskt duktig redan nu och det märks att hon är välhanterad och har gott förtroende för människor. Detta ger jag ägarinnan Jenny en eloge för!  

Det är också skönt att Jenny har samma syn på hästhantering som jag själv. Ingen av oss vill exempelvis använda hästtäcken och om det går, vill vi gärna att hästarna ska få gå barfota.


Idag red vi ut en sväng så att jag kan lära mig omgivningarna. Det blev en fin tur. Min särbo Curt gick efter oss tillsammans med vår hund Zorro.Vid ett tillfälle ville han springa före för att kunna ta bilder på oss framifrån. Enya drogs med i språngmarschen och ville inte riktigt lyssna på mig, så jag fick dra runt hennes huvud för att få stopp på henne. Det gick ju bra det också.   


Det är underligt, men jag tror jag aldrig varit rädd i sadeln. Ändå lärde jag mig rida utan skyddsväst som jag tycker är mer ivägen och gör mig otymplig, varför jag helst rider utan. Jag fick redan från barnastadium lära mig att om jag ramlade av skulle jag försöka rulla ihop mig som en boll och tänka på att skydda rygg och nacke. Hur kan man göra det när man har en stel väst på sig? Vissa västar gör ju ryttarna stela som pinnar!

Trots att jag som ung ofta red ganska busiga ponnies och hästar, har jag ändå hittills bara rasat av några få gånger. Det får mig att tänka på det gamla talesättet, att man inte är en bra ryttare förrän man ramlat av minst 100 gånger. I så fall har jag långt kvar. Och trots att det inte fanns skyddsvästar under min barn- och ungdom (...lika lite som det fanns hästtäcken...) var det aldrig någon av mina ridkompisar som gjorde sig allvarligt illa när de ramlade av. För det gjorde de.   


Vid ett tillfälle tog jag för hög fart när jag skulle hoppa upp på min shettis varmed jag råkade göra en kullerbytta och landade på andra sidan henne. Min shettis vände på huvudet och stod och skrattade åt mig. Min syster ägde en nästintill omöjlig welsh, som var expert på att bli av med sina ryttare. De enda som kunde rida den bångstyrige var min syster och jag, han fick inte av oss hur han än försökte. Hans värsta trick var att med ryttare i sadeln ta sikte på en nässelhög som han lade sig ned och rullade i.  Det var inte jag eller min syster som red honom då, utan en annan tjej.


En annan gång var det en russ-arab-korsning vid Älvkarleby Ridklubb som kastade av mig rakt in i en enbuske. Det var snö ute och jag landade mjukt så det var ingen fara.

En gång när vi tränade hoppning, vägrade min new forest vid ett hinder och jag flög över. Jag råkade stuka min handled, men det var allt.


Den sommaren då jag skadade mig i nacke och rygg, arbetade jag på en 4H-gård. Man hade lånat en kynnig islänning till gården över sommaren. Den visade ögonvitorna och sedan kom antingen en kick med ena frambenet eller en spark. För att kunna köra turridning för barnen på den islänningen, hade 2 ledare gått och lett hästen på vardera sida med ett grimskaft, lagom långt ut för att hästen inte skulle bli kunna nå dem med sina kickar med frambenen. En kollega ville rida ut på hästen. Det slutade med en flygtur rakt ner i ett dike bara ca 100 meter från gårdsplanen. När jag hörde om hur besvärlig hästen var, blev jag förgrymmad. Jag tränsade och sadlade honom och gav mig ut på en långfärd på ca 1,5-2 mil. Hästen försökte kasta av mig stup i ett, men jag höll mig kvar och tvingade honom framåt i kort trav. När vi kom tillbaka till 4H-gården efter ca 4 timmars kamp, sänkte han sitt huvud och stod och flåsade. Därefter kunde jag som enda ryttare sadla, tränsa och rida honom resten av sommaren utan att bli huggen eller sparkad.   


Med dagens bildbevis insåg jag att jag antingen får banta eller skaffa större ridbrallor  tills dess får det bli bilder bakifrån.   


 

     

Visst är väl damen Enya charmerande???   Bakom står bästa kompisen Sanna som idag reds av Enyas matte Jenny.


Naturen är fantastiskt vacker i det område Enya med kompisar bor, med böljande landskap, lövträd, vilda djur och härliga stigar och grusvägar att ta sig fram på. Redan på vägen dit, stannade vi till för lite harungesafari, de lekte så härligt på stubbåkern. Vi hann också träffa på några rådjur.


 


Min särbo Curt var glad över dagens promenad- och språngmarsch och han hängde med bra där han travade på bakom oss. 


  


De sista 2 årens sjukdomskomplikationer har förhindrat mig från att sitta upp i sadeln. Under den tiden har jag fått lägga min dröm om hästliv helt på hyllan, men nu börjar det äntligen vända till det bättre. Jag verkligen njuter av att få pyssla om Enya och rida henne. I morse vaknade jag med lyckorus vid tanken på att jag idag skulle få träffa henne igen.   Det är verkligen - LIVSKVALITET!





Av Marianne Jordhén - 11 juni 2013 20:32

Vår 9 månaders hund dyker och simmar under vatten! Det förklarar varför det blev så tyst och stilla när han häromdagen simmande under en brygga. Här är bildbevisen:


           


Det är första gången jag sett en hund simma under vatten. Förmodligen hänger det ihop med hans pudelblod. Jag läste en gång att fiskare tidigare använt just pudel till att plocka upp tappade fiskeredskap. Jag trodde då först att de hoppade i från båten för att hämta det som flöt, men nu förstår jag att de förmodligen dök efter sakerna. 


Häftigt!   




Av Marianne Jordhén - 6 juni 2013 16:27

För andra gången i sitt 9 månader långa liv, träffade Zorro idag livs levande hästar i olika storlekar. Från minsta shettis till ganska stora Lettiska Halvblod. Och trots sin tidigare erfarenhet med en unghingst som snabbt jagade ut honom från hagen, gick mötet med dagens hästar kanonbra. Bra!!!


På vägen hem, stannade vi till vid en badplats så att Zorro för första gången i sitt liv kunde få ta sig ett dopp. Det var roligt tyckte han. Men han höll på att skrämma livet ur sin matte.....


 

Vår härliga fluffhund Zorro, en blandis mellan shäfer, golden och kungspudel. Här i paddocken med god kontakt med Jenny, som han också träffade för första gången. (Foto: Marianne Jordhén)

 

 

Första gången som Zorro simmar. Han plaskar lite stundvis, vilket visar att han glömt bort sin bakända lite när han kommer i vattnet.  Detta är ganska vanligt för hundar när de simmar första gångerna. Om man själv befinner sig i vattnet kan man då hjälpa hunden att lyfta upp bakdelen genom att hålla under bröstkorgen tills den kan simma korrekt. (Foto: Marianne Jordhén)

 

 

Zorro tar pinnen i vattnet, glömmer ett ögonblick att simma, sjunker med bakändan och börjar plaska mer då han kommer till det svåra att vända i vattnet. (Foto: Marianne Jordhén)


 

... Men se där, fick han ordning på bakdelen! (Foto: Marianne Jordhén)



 

"Att gå ut på bryggan är ju inte farligt! Men vad är det där?", undrade Zorro. "Näckrosor och sjögräs!", svarar jag.


 

"Det här är ju roligt, jag tror jag tar mig ett dopp till!", sade Zorro.

 

...Och matte fick hjärtat i halsgropen.... Han är på väg ut vatten där han inte bottnar.... och en hund som kastar sig i och inte är van att börja simma direkt, brukar glömma.... - bakdelen.....!!!


 

....När den tokiga knashunden kastade sig i på nytt - på för honom djupt vatten!!! (Foto: Marianne Jordhén)


Snygg stil han har, den där lurifaxen!!! Inte nog med det, behagade den tokstollen att simma.....


 

...in under bryggan för att ett för matte evighetslångt ögonblick försvinna - och tystna..... Då var matte på väg att kasta sig i med kamera och kläder på!!! Trots att matte är rädd för vattendjup....  (Foto: Marianne Jordhén)


 

"Tittut!, sa plötsligt Zorro på andra sidan bryggan och jag kunde ta tag i honom och hiva upp honom på bryggan. Då ställer sig den tokdåren och gapskrattade!!! (Foto: Marianne Jordhén)


 

...men Zorro erkänner att det är lite svårt att hålla tungan rätt i munnen och simma därunder bryggan! (Foto: Marianne Jordhén)


 

"Jamen, det där med vatten är ju inte så farligt, jag går i igen!", sade Zorro. (Foto: Marianne Jordhén)

 

Matte tänker att denna hund är då inte rädd för något (mer än unghingstar som föser ut honom ur hagen! ;-)), vilken kanonmentalitet han har!!! 


 

"Matte, matte, det här är ju görskojigt!!!", säger Zorro. (Foto: Marianne Jordhén)


....Och matte andas ut och njuter av den svenska sommaren när den är som allra bäst.   

 

Den fina grusvägen på väg upp från badplatsen straxt utanför Västra Harg. Vackra svenska sommarväg!! (Foto: Marianne Jordhén)


På vägen hem hittade vi den otroligt trevliga loppisen Majas Loppis i Sya, där det fanns många fina saker. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att stanna till, jag gillar ju loppisar och äppekaka (om än kanske inte samtidigt ;-) ).


 


Hon som äger loppisen bjöd in även Zorro bland det sköra finporslinet. "Du är vågad, som tar med din hund in här! Det skulle inte vi kunna göra med vår hund", sade en annan kund, men jag ville naturligtvis ta chansen till även denna miljöträning med Zorro. Nu har han ju visat att han klarar av att vistas nära helikoptrar, grävmaskiner, flyg, tåg och stora lastbilar, hästar, kor, träna och ändå hålla fokus i folkmassan utanför Ikano köpcenter här i Linköping och han bara älskar dammsugaren här hemma. (...Den är ju jätteskojig att leka med!) Man pratar ju om elefanter i glashus.... går det bra att ta med en social unghund mitt in bland allt porslin och alla andra fina saker...???



 

Jodå!!! Zorro Bus lade sig tveksamt ner på kommando och matte kunde fota sitt senaste fynd: Ett otroligt vackert skåp från 1940-50-talet med tillhörande bord och 8 stolar. Till bordet medföljer 3 iläggsskivor.    (Foto: Marianne Jordhén)


Nu blir det att annonsera för att sälja de sista IKEA-möblerna i mitt hem (utom i sonens rum) och att köra ut furubordet och furustolarna till detta loppis, därefter in med detta skåp och bordsgrupp i mitt hem.  De kommer att passa perfekt med de övriga 40-50-tals möblerna jag redan hunnit skaffa.


Oj, vad det är kul att leta fynd från förr!!!  


En bättre Sveriges Nationaldag än så här har jag nog aldrig upplevt. Tack, alla ni som gjort denna dag så minnesvärd och givit mig den lycka och harmoni som jag känt idag!!


Tänk, vad livet kan vända till det bättre!!!   



Translate

Presentation

Min livsdröm och långa vandring till häst ~ och de hästar och hästfolk jag därigenom möter.

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Welsh cob

Körning

Horsemanship

Hästutbildare

Hoppning

Dressyr

Akademisk Ridkonst/Barockridning

Western

Brukskörning/bruksridning

Premiering

Islandshästar

Hästäventyr

Handla

Hästförbund & Föreningar

Hästdatabaser

Informationssajter

Rasföreningar

Hästjobb

Hästvård

Övrigt hästrelaterat

Hästbloggar

Övriga bloggar

Nyheter

Gästbok

Bloggportaler

Pinga Frisim http://nyligen.se/pinga.php?url=http%3A%2F%2Fwelshcob.bloggplatsen.se bloggping Blogg listad på Bloggtoppen.se SvenskaSajter.com - Den ständigt växande länkkatalogen 1000länkar.com - gratis länkkatalog http://ping.bloggplus.se/ Bloggparaden http://www.webbsajter.se/from.php?85147 bloggar Sajttoppen bloggar Blogg Topplista bloggar
eXTReMe Tracker

Arkiv

Tidigare år

RSS

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016
>>>

Fråga mig

4 besvarade frågor

Bloggvärde

Besöksstatistik

Analytics

Twingly

http://rpc.twingly.com/

Blogglista

Blogglista.se Klicka på denna knapp om du tycker att min sajt är läsvärd.

Följ bloggen

Följ Welsh Cob med Blogkeen
Följ Welsh Cob med Bloglovin'

Övrigt

googleac358311984d9a27.html

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se